Barn, bullar och... skönhetsprodukter
Idag har varit en riktigt härlig dag med barn högt och lågt!
Jag tog med tjejerna till öppna förskolan, där var bara vi och två mammor till med två barn var (samt fyra(!) "personalare"), så det var lugnt och skönt. Efter sångstunden fick Nelly och de andra stora barnen följa med "fröknarna" ut och plantera lökar. Sedan fick de varsitt inplastat diplom/intyg på detta. Barnen blev bra förtjusta när fröken sa respektive barns namn, och räckte över respektive diplom!
Linn och Julia blev ganska snabbt varma i kläderna och inte lika gråtiga och mammiga som vid tidigare besök. Kanske börjar de känna igen sig? Alla tre slocknade i bilen hem och vaknade i Kullavik, hemma hos Nellys jämngamla kompis Alva! Där lekte vi sedan hela eftermiddagen, så mysigt så! Och det bjöds på fantastiskt goda bullar från Nyberg Steinbrenner :)
Först vid middagen hemma fick jag ro att öppna paketet som kommit med posten. Den lilla ögonkrämen från Balance Me skall tydligen trolla bort mörka ringar under ögonen så jag smetade på för kung och fosterland. Imorgon kommer jag nog inte känna igen mig själv. Nyslingad sedan mitt 4-timmarsbesök på Infinum igår, (och med MITTbena för första gången "Wow vad du passar i det!") och så vips! Inga mörka ringar under ögonen! Hm, varför kom jag att tänka på "Kejsarens nya kläder", helt plötsligt?!
Min läromästare är en knapp meter hög, kan "fälv" och vill ha tre nappar vid sovdags...
Imorse sa Nelly, helt apropå ingenting, "Du är nog världens bästa mamma!"
Hur kan det komma sig att "inte-ens-fyllda-tre"-åriga barn har järnkoll på, och visar, villkorslös kärlek, medan vi vuxna kämpar med föreläsningar (Alf B Svensson, han var sååååå bra! Om tid och ork infinner sig, vill jag sammanfatta lite av vad denna kloka och gulliga 65+-are sa!), böcker, artiklar, diskussioner...
Och vad mycket enklare det är att ge barn villkorslös kärlek, än vuxna! Eller? Utan att jag tänker på det hör jag mig säga till Nelly: "Du är det bästa jag har", "Vilken tur att du kom till just mig och pappa" m.m.
Jag säger inte sådant till Per, riktigt lika ofta.. ;)
(Eller räknas det faktum att jag slutat tjata på honom om att ta bort kaffefiltret med all sump, och stänga av kaffekokaren efter användning, som bevis på villkorslös kärlek?! Måste nog kolla med Alf! )
Ett litet förtydligande, förresten...
Jaggan, denna skönaste skönhet, är inte Pers..!
Knivigt val!
Hm...
En cool Jagga eller en... praktisk Volkswagen? Frestande, men jag väljer minibussen. Absolut.
Prêt-à-Portea
Hurra!
I flera år, sedan jag råkade se ett reportage på tv, har jag velat dricka afternoon tea på The Berkeley i London. Lotta och jag försökte få ett bord där till tjejhelgen, men ett bord för sex personer en lördageftermiddag var helkört.
Men!
Jag kommer ju en dag tidigare än de andra bruttorna, på onsdagen, och det visade sig nu att ett bord för två gick att ordna på torsdagen!
Porslinet är coola Paul Smith (jag har velat köpa ett stort randigt fat till Per som är Paul Smith-freak, men förutom att det kostar multum är det omöjligt att få tag på, åtminstone i Europa) men grejen är att bakverken och kakorna är inspirerade av heta designers och deras senaste kreationer. Så här skall mumsas Louboutin-pjucks och Gucci-väskor!
Efter kl 21
sitter jag inne med svaren ;)
Det slår aldrig fel...
...när de små sovit i tre timmar och deras storasyster i två, börjar jag titta på foton på barnen, och blir liksom glatt förvånad vid insikten att de är mina!
Å så hoppas jag nästan (alltså nästan!) att Nelly skall vakna till så att jag får knö ner mig bredvid henne i den lilla sängen, bara en liten stund.
Alltså (Nellys nya favoritord som har betydligt fler användningsområden än jag visste, t.e.x.: "Alltså mamma, fattar du inte alltså?") två timmar kvällstid för mig själv, sedan är behovet mättat!
Fast jag vill nog varken se eller höra dem förrän imorgon bitti, egentligen...
Dream on :)
När morcharr fyller 70...
...då är det finskorna på, utan minsta gnäll! Tänk vad man vuxit sedan 1-årsdagen :)
Alla barnen var goa och glada hela eftermiddagen. Det är så galet mycket enklare att åka iväg hela familjen nu än för ett par månader sedan. Betydligt mindre packning (inga gåstolar, inga bumbostolar...), mindre stress (bilresor går bra, nya miljöer - inga konstigheter) och färre tårar (mormors famn går bra, morcharrs och snygga mosters likaså...)
Jubilaren lyste ikapp med tända ljus och brasa!
Nellys andra hem, och andra familj. Amaretto och Wanna Win i hagen ett par skutt ifrån sandlåda och gungställning utanför ytterdörren. Många äppelträd vars frukt plockas med omsorg till hästarna. Ibland kommer den vita katten Maja på besök och behöver klappas. Passande matrester från frukosten läggs ut på fågelbordet. Nelly har många uppgifter här, inte konstigt att hon stortrivs!
Snart skall väl de här två konkurrera med Nellan om mormor och morcharr och lantlivet i Åsa, de med...
Sicken soft lördag!
Nelly träffade grannens hund, Lisa, i eftermiddags (snacka om Gällivarehäng!). Det är rätt sällan man ser dalmatiner. Vår dalmatiner som vi hade när vi var små, hette Filippa. Jag har aldrig kunnat vänja mig vid att barn heter Filippa. Filippa var ju vår underbara hund! Det var världens snällaste, finaste hund. Men de tjejer jag känner som är hennes namne är väldigt gulliga, så sakta men säkert vänjer jag mig ändå, tror jag.
Lika säker var Nelly ikväll vid läggningen då hon plöstligt sa "Mamma, jag vill sluta med mapp". "Vill du sluta med napp?" svarade jag förvånat och glatt.
"Jag hoppas det..." svarade hon som i ett töcken. Yea right. Det lär få bli till jul som tänkt.
Det märks att Nellys andra hem är hos mormor och morcharr. När hon satt uppe med Per och mig när de små somnat, sa hon "Mamma, du är bedårande!" Sååååå Maggan Agård!
Å så har hon lärt sig "Det går en ängel kring vårt hus..." Ja, lite fel blir det, men i stort har hon koll på att den går såhär (med knäppta händer): "Det går en ängel kring vårt hus, han bär på två förgyllda ljus. Han har en bok uti sin hand, nu somnar jag i Jesu namn". Den är så mycket min barndom. Men versionen N har lärt sig, slutar lite annorlunda: "...nu somnar jag i mormors famn"!
Vi har haft en väldigt mysig lördag. Det har varit helt tyst på telefon, och vi har bara lekt med barnen hela dagen! Linn och Julia blev som tokiga i Pers köttfärssås, och åt som hästar av den och makaroner till lunch. Dags att göra riktig mat till dem, och minska på burkmaten?
Nelly blev minst lika tokig i middagen som Per gjorde; lax och vansinnigt god vitvinsås. Hon ville ha "laksss med sås" så att vi knappt hann äta själva, tills vi gav henne en sked och hon mer eller mindre skrapade emaljen från tallriken...
Mysigt att bara vara vi tre en stund på kvällen (visst passar P i hårspänne?!). Tänk om det bara hade varit vi tre, jämt! Märklig tanke. För ett år sedan "bodde" jag fortfarande på Mölndals sjukhus. Jag längtade så mycket efter att få komma hem! Ett par dagar i veckan kom två läkare och kollade barnen, framför allt Julia (som var så liten och som ljusbehandlades för att få rätt billirubin-värde), och gav diffusa besked om när vi troligen kunde få åka hem.
En dag var det så nära, men de hummade lite, tittade i journalen och på varandra, och kom fram till att hon MÅSTE väga 1700 gram. Vad jag grät. En dag var så lååååååång och kändes som en halv evighet. När de ett par dagar senare kom in i det rum som var vårt hem och sa att vi kunde åka hem samma eftermiddag, var lyckan total! Det var helt galet vad jag saknade att få göra de mest vardagliga saker som att lägga Nelly, och bada henne och hämta henne från dagis, där hon just skolats in.
Lilla Julia. Som ger oss pussar på beställning (säger man "puss", släpper hon det hon grejar med och närmar sig ens ansikte med vidöppen mun, precis som Linn gör, och som Nelly gjorde när hon var liten!).
Som hela tiden skall ta det Linn leker med, men som skriker högt när Linn gör detsamma tillbaks.
Som möblerar om någonstans varje dag, och som klättrar överallt, totalt orädd men med en förmåga att alltid landa på fötter. Men som får se upp; i dagsläget hade jag satsat mina pengar på att Linn är den som går först...
Hm, ett ganska spretigt inlägg...men det är så min vardag ser ut, och det är ju den jag skriver om, så...
Höstmys!
Första gången man ser en brasa kan den nog framstå som rätt fascinerande. Sen att pappa har fuskat spelar ju ingen roll. Ljudet av lågor är där men man slipper risken att träffas av en glödande liten flisa.
Igår var Nelly på disko för första gången! Eller ja, hon och Per kikade in när 8-åriga Emelie och 7-åriga Charlie förberedde disko med musik, lampor, ballonger... Så nu vill N givetvis ha disko här hemma! P har tagit ut de små på en vilostund, och N och jag blåser ballonger, och tutar i kalastutor som jag mitt pucko tydligen köpt någon gång. De låter...otroligt mycket!
Annars är den nya hobbyn att blåsa ut ljus. Så jag tänder ljus, och N blåser ut dem. Igen. Och igen.
Men den nya favoritleken, som helt klart seglat upp jämsides med att leka häst, är att leka "hemligkoja". Då har man en stor filt och gömmer sig under den, helst skall det vara N och P. De gömmer sig för riddare och för häxor. "Storhäxan" (det är jag) och bebishäxorna (precis, Linn och Julia!), anfaller sedan! Medan Storhäxan tröttnar ganska snabbt, vill bebishäxorna också vara med under filten, och i några minuter leker de fint tillsammans.
Mmm, rätt mysigt med inomhus lek såhär i hösttider!
Fredagsmys!
Ikväll skall Per, Nelly och jag ha fredagsmys för första gången!
När Linn och Julia har somnat, skall vi låtsas att det är lördag och kalasa på lite godis, det har vi just lovat N. Det är så himla sällan hon får gottis (åtminstone av oss...morcharr gör sitt bästa för att få i barnen socker. Linn tyckte jättemycket om cidern han bjöd henne på, på ettårs-kalaset!), så några (naturligt röda?) hallonbåtar kan väl inte skada!
- 4 cm!
Jojomen, det funkar tydligen att närma sig döden två gånger i veckan, och dra ner lite på kolhydrater. Om inte Renato fuskade för att få mig peppad, så visade måttbandet faktiskt 4 cm mindre än när vi träffades första gången. Och dessutom var han helimponerad av mina skivstångslyft! Jag har aldrig i mitt liv lyft en skivstång innan, men tydligen hade jag helt rätt teknik. Kul att vara bra på saker som är HELT onödiga! Överrörlig i lederna (borde blivit gymnast i tio-årsåldern) och en fena på att lyfta skrot. Jippie!
Gott LCHF-käk!
Började denna dag med ett ganska taskigt humör. Det är frustrerande och provocerande när jag inte känner att jag får ihop alla bitar i vardagen. Jag vill satsa på mig själv, men orkar inte träna mellan Renatos pass, och bristen på sömn och ork gör att jag slarvar med maten eftersom jag inte orkar ställa mig och laga något vettigt när det är lunchdags.
Jag vill att alla barnen skall ha en meningsfull tillvaro, men låter Nelly se film varje morgon eftersom jag inte kan ägna mig åt henne då de små kräver väldigt mycket. Och så får jag dåligt samvete för det! Trots att jag spenderar flera timmar ensam med N, en eller flera eftermiddagar i veckan, då Pernilla är hemma med de små.
Osv.
Men!
När Pernilla tog över vagnen med Linn och Julia vid 13 idag, ljusnade saker och ting. Efter en power nap åkte jag och handlade, och när mamma kom med N, gjorde vi LCHF-godis! Och när barnen lagt sig, testade jag ytterligare ett enkelt recept ur Ferrys LCHF-kokbok. Både godiset (bra, 70%-ig choklad, torkade gojibär, valnötter och pinjenötter använde jag) och "pajen" med västerbottenost, tärnad bacon, färsk spenat med mera, var jättegott!
Nelly har varit underbar hela tiden sedan hon kom hem, och vi har bara haft det mysigt, inga gräl i närheten.
Både Linn och Julia är rasande nära att gå, de släpper taget och går ett par tre steg till närmaste famn, mycket förtjusta!
Linn har varit orolig sedan hon lade sig vid 19 och tillslut gav jag upp telefonsamtalet med Lotta och planerandet av tjejhelgen i London som börjar om två veckor!
Morgondagens morgonvälling står i kylen, kläder till alla ongar ligger framme, mina träningskläder likaså. Extrakläder till dagis för eventuella kissolyckor framtaget och klart... Nu återstår bara en god natts sömn :)
Hur
skall jag orka träna om sex timmar? Det regnar och blåser något helt vansinnigt. Man kan tro att stora stygga vargen står här utanför och pustar och frustar, för mina tre små grisar vaknar hela tiden! Klockan är halv fem och nattsömnen är närmare noll. Arghh!!
Bio om två dagar?! Visst, inga konstigheter!
Biobesök förr:
-Gå in på nätet och köpa biljetter.
Biobesök nu:
-Kolla med mamma om Nelly kan sova där ti-on istället för tors-fre? Check! (meddela dagis att hon inte kommer på ons)
-Kolla med Pernilla om hon kan jobba sent... Check!
-Gå in på nätet och köpa biljetter! Check!
Minns knappt när vi var på bio sist, men på tisdag blir det Hamilton med ett gäng grannar/vänner från Brottkärr, vi har nämligen en nystartad bioklubb och detta är första filmen ut! Vad Per inte vet om är att de som styr upp detta tycker att vi skall åka buss till stan...! Mohaha, ser fram emot hans min imorgon när jag nämner det i förbifarten ;)
Drömmar och en tapper liten stackare
Igårkväll infann sig en känsla av att vara barnfri. Då hade vi ändå två barn hemma. Så mycket energi går åt till underbara, energiska, skuttiga, hoppiga, kärleksfulla-men ibland lite väl närgångna och envisa Nelly! Och skall man ändå vara utan henne, kan man gott njuta av att det är helt konfliktfritt och att man slipper höra sin förmanande röst till leda.
Skönt också att kunna ge Linn och Julia 100 % uppmärksamhet. De älskar att leka tittut, och tar vad de hittar och drar över sina små huvuden, sitter stilla och väntar tills vi sagt "Vaaaar är Linn och Julia?" innan de rycker undan vad de gömt sig under och skrattar högt!
När de små somnat vid 19, ljöd Springsteen i högtalarna och Per gjorde oss varsin grogg (detta sällan använda ord som hyllar det ljuva 90-talet!) medan han i vanlig ordning bjöd på grymt god middag. På menyn stod fläskfilé, stekta haricot verts med mandelspån och den magiska kantarellsåsen! (Schulman, du hade insett att kantareller ÄR gott om du fått smaka!), medan jag i vanlig ordning plockade undan leksaker och förvandlade tv-rummet till ett rum...där det inte ligger leksaker överallt!
Sedan slappade vi i soffan och i det fladdrande skenet av stearinljus och med hjälp av gott rödvin och Hemnet drömde vi oss bort till vårt vita kalkstenshus någonstans på Gotland.
Funderingarna är många. Skall vi äga ett litet gotlandsruss och två stora hästar, eller slippa en massa måsten genom att bara hyra? Skall vi ha får eller bräker de för mycket? Höns? Eller luktar de för mycket? Skall vi ta med vår gulliga gräsklippare eller köpa en begagnad åkgräsklippare av någon lokal bonde? Och så vidare..!
Inte nog med att höststormarna viner som vore det oktober, den här lilla ensamma blomman har dessutom lyckats krångla sig upp och överleva i gruset, långt från sina vänner som vissnat sedan länge. Respekt!
Känn dig besegrad
Sportlunch!
Chokladchokladkex (som jag tycker den skall heta) blev snabbt en ny favorit!
Känns ytterst begåvat att slita hund på People's Training och sedan äta choklad titt som tätt. Skulle inte sockersuget försvinna, Renato?
Börjar se väldigt mycket fram emot tjejhelgen i London! Dels börjar ett finfint upplägg ta form genom bokade bord på diverse schyssta vattenhål, dels har jag blivit erbjuden hjälp med kidsen och inser att pusslet kommer att kunna läggas till sista biten utan att någon stryker med!
Å så lyxigt att få resa helt själv!
Jag har redan börjat tänka på vad jag skall läsa på flygplatsen, och i flygplanet! Skall jag ta ett gäng magasin som ligger olästa och få koll på höstens trender och läsa artiklar om intressanta människor och dylikt? Eller skall jag ta med den senaste bokleveransen från Adlibris och bli expert på barn, mat och relationer? Skall jag ta ett glas rött vin, eller ett glas vitt, i vänthallen på Säve?!
Frågorna är många men svaret ett: Ja!
Nästan lite väl lugnt
hade det varit om inte Linn just vaknade till. Nelly sover i Åsa och nu har jag haft 2 1/2 h ostörd tid för mig själv. Nu för tiden, när N sover borta, ringer vi alltid henne på kvällen. "Ringer du mig ikväll, mamma?" You bet!
Idag sa både Linn och Julia "mamma", gött e det :)
Bra första-ordet-val (om man inte räknar det som låter väldigt väldigt likt ett fascinerat "titta!" som de sagt länge)!
Nelly är tokig i plåster. Men så leder ju hennes skuttande och klättrande och diverse upptåg och orädda sätt att upptäcka världen till att benen är fulla av blåmärken. Då ser det trevligare ut med en liten Snövit här och en liten Katten Jansson där!
Dagens tips:
H&M har plåster med Barbapapa, väldigt gulliga!
Lyx
upplever jag i detta nu! Jag ligger i min säng och sträcker på mig (mjau!) efter att ha sovit i 1 h och 40 min, och det bästa: jag har vaknat av mig själv!!
Jag hör att de små är en våning under (med Pernilla!), men de är lugna och småpratar bara i sin lek.
Jag överlevde träningen, drog i mig lunch, somnade och nu skall här styras upp tjejhelg i London!
Skall bara sträcka på mig liiite till :)
Men vem är det som kör (trotsar) egentligen?
Jag har börjat läsa "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.
Han beskriver trotsåldern ur ett väldigt intressant perspektiv. Det är enligt honom föräldrarna som reagerar trotsigt på barnets plötsliga självständighetskrav vilket utlöser negativa reaktioner hos barnet:
"Trotsåldern
Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet från föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man står en morgon och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!". Vid den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej det kan du inte!" eller "Nej sluta nu, vi har inte tid med sånt trams" eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!
"Trotsåldern
Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet från föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man står en morgon och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!". Vid den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej det kan du inte!" eller "Nej sluta nu, vi har inte tid med sånt trams" eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!
Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende.
Begreppet trotsålder är typiskt för en makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling allt mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."
Utifrån detta skulle man alltså kunna säga ungefär så här:
Alla barn genomgår en självständighetsålder. Bara vissa barn utvecklar en trotsålder.
Jag har bara läst ett par sidor, men blir grymt sugen på att läsa mer! Och sugen på att fortsätta på "5 gånger mer kärlek" som jag började på i Thailand i februari.
På tvillingforumet på facebook jag är med i, skrev någon igår ett inlägg om sina trotsiga tvååringar och snabbt kom en drös kommentarer med erfarenheter av olika sorters trots, och folk jämförde vilken ålder som är värst, "Ha! Tycker ni de är jobbiga i tvåårsåldern?! Vänta då tills de blir fyra! DÅ snackar vi!" osv.
Jag har inte alls de här erfarenheterna med Nelly. Klart hon trotsar, men det är hanterbart. Sedan jag läste lite ur "5 gånger mer kärlek", försöker vi ge henne mycket positiv uppmärksamhet helt apropå ingenting. Till exempel när hon var ganska gapig, drygt två år gammal, började vi (enligt boken) att snabbt berömma henne så fort hon talade i vanlig samtalston istället för att bara gräla på henne när hon gapade. Det blev fler och fler tillfällen av beröm, och färre gapgräl. En dag insåg vi att hon slutat gapa! Japp, så var det.
Efter ett antal totalt icke-konstruktiva, utan bara gnälliga inlägg på den där statusen igår, skrev en tjej att varje gång hennes dotter hade börjat trotsa sådär bråkigt och som om hon inte visste vad hon ville mer än att hon var anti allt, hade hon (mamman) betett sig som om dottern bett om en kram! Hon hade alltså gett henne en kram, och det funkade varje gång! Tjejen blev paff, och glad, och glömde helt bort sig och kramade tillbaks!
Villkorslös kärlek...! Kan det bli tydligare?! Barn behöver inte höra att de är duktiga (jag avskyr det ordet!), när de bygger ihop någon byggsats eller målar ett streck på ett papper. Om de upplever villkorslös kärlek.
Så, nu har hobbypsykologen Lotti mästrat färdigt ;)
Återkommer säkerligen till detta ämne tidigare än önskvärt. OM jag överlever dagens sammandrabbning med Renato the killer...
"Mamma"
Idag sa Linn "mamma"! Eller snarare "mmaa-mmaa". Och jag är rätt säker på att det mest bara blev så. Men ändå!
"Åh vad jag gillar dig, mamma!" sa Nelly vid läggdags, DET var inget som bara blev!
Barn är världsmästare på att ge villkorslös kärlek!! Vuxna är
kassa på att ge detsamma... När går det snett? Och varför?
(Lotti, skit i det och alla andra funderingar nu, och SOV!!)
Tiden flyger
Nelly och jag var på Frölunda Torg efter dagis idag.
Ännu bättre än den lilla "inomhuslekplatsen" hon härjade på sist, är leksaksaffären! Där finns en liten liten karusell, flera lekstugor, en med två våningar, och en rutchkana!
Medan N sprang upp och ner, och öppnade och stängde fönsterluckorna på övervåningen på den plastiga plastlekstugan (med prislapp 6000 spänn), stod jag i kön till kassan och funderade på vad jag skulle låtsas vara intresserad av att fråga om för att kunna med att hänga där och leka. En sådan där stor "studsboll" man sitter på, med två horn man håller i, och studsar runt! Det skulle ju vara något för N, och snart de små! Var de inte ganska heta när vi var små?
Nu gick de inte att få tag på. Men det gör inget. Det är tre månader kvar till Nellans födelsedag. (Men man skulle kunna tro att den var idag. Hon fick en liten bärbar dvd idag som jag beställt på nätet. Trött på att hon skall titta på film på min dator, köpte jag en billig variant med 7" skärm. Så söt så!)
Tre månader kvar till nästa barnkalas. Men igår först fattade jag att det bara är tre veckor kvar till tjejhelg i London! Trodde det var typ två månader kvar ;)
"Helg" för min del innebär 5 hela dygn, 4 nätter, borta från familjen! My god! Jag måste lösa barnvakter NUUU!
Eller imorgon. Nu måste jag sova. Och förbereda mig mentalt på att Renato kommer försöka ta livet av mig imorgon igen.
En gammal och en ny?
Ordentligt underskattad är denna gamla klassiker på godishyllan! Å så känns den ju lite mindre dålig pga. sitt fiffiga namn..!
Sedan filurar jag på huruvida Per har en ny beundrarinna! Detta kuvert låg i brevlådan imorse... (dags att se om sitt hus lite bättre kanske ;) )
Ett år av kärlek! Bland annat...!
För ett år sedan (kl.22.29, resp kl.22.31) föddes våra tvillingar, drygt 6 veckor för tidigt. Per och jag hade söndagsmiddag för familjen Hed. 5 minuter innan portersteken skulle tas ut från ugnen, meddelade dock Per våra gäster att vi var tvungna att åka in till Östra för kontroll. Jag trodde att vi skulle vara hemma igen till desserten, men jag blev kvar i 2 1/2 vecka på Mölndals neonatalavdelning.
Det första halvåret av Linns och Julias liv har varit så tufft! Det ser fint ut på Facebook när folks barn fyller ett år, och mammans status är "Ett år av kärlek!". Men tyvärr kan jag inte sammanfatta året riktigt så enkelt. Det har funnits inslag (många!) av kärlek och lycka. Och den isande, irrationella skräcken som sköljer över mig när jag, som ikväll, tittar på Nelly och tänker: "Tänk om hon inte kommit till oss!" Och i nästa nanosekund den totala lyckan av vetskapen att hon finns, och hon finns hos just oss... Sådana tankar och sådana känslor har jag för Linn och Julia också, jag älskar dem så fruktansvärt mycket, det går inte att föreställa sig att de inte skulle finnas hos oss! Men det har varit kämpigt, och jag är glad att P och jag är på rätt sida statistiken; 50 % (!) av de som får tvillingar separerar innan barnen fyllt ett år.
I nästa stund är det som att jag fortfarande inte fattat att jag har fått tvillingar! Jag! Tvillingar! Jag har tvillingar! Otroligt, kan knappt fatta det!
Ikväll har vi haft mormor, morfar och farmor på middag. Barnens första present på själva födelsedagen var från fantastiska Pernilla! Present på posten från Jönköping, kort från Pers moster, blommor och present från farmor. Av mig har de fått... extra många smörgåsrån-bitar ;)
Fast jag gav dem ju livet...! (deras och mitt, puh!)
Fruktsallad med dajm och vispgrädde! Nellys favorit var hallon, dajmen min!
Fina blommor från farmor Ingrid
Finskor - inte poppis!
Men de dugar att leka med och bita i!
Förra söndagen hade vi själva kalaset med hela familjen förutom farmor som var bortrest.
Givetvis har vi två födelsedagståg!
Nelly hjälpte till att öppna paket!
Två förkylda flickor som ändå höll humöret uppe ganska bra!
Slipper man bara finskorna, så!
N placerade sig strategiskt mellan tårta och egengjorda små muffins!
Gunghästen blev en succé!
Avslutningsvis, grattis mamma Lotti, du har just klarat ditt första år som trebarnsmamma!
Med MYCKET ovärdelig hjälp och styrkande pepp av familj och vänner och Pernilla, tack alla!
Jag säger som Nationalteatern: "Livet är en fest!". Och det är gästerna som gör festen. Lite så känns det när jag tänker på det gångna året. Kort och små presenter på posten, telefonsamtal och sms, det sociala umgänge det trots allt blivit, och all hjälp med barnen... Det har betytt mycket och gjort det till ett bra år!
Grattis på 1-årsdagen, Emma och David! Och tack för hjälpen, typ ;)
För ett år sedan var jag på ett mycket roligt bröllop; Emma Hermansson blev fru Hultvall! Jag misstänker att denna trevlig kväll satte fart på saker och ting...
På festen var Natalie, som hade due date bara fyra dagar senare! Hon var tjock om magen. Men jag var lika tjock jag, om inte tjockare. Jag var i vecka 33. Minns att jag var så imponerad av att hon gick på bröllop så nära inpå förväntad förlossning. Tänk om jag vetat att jag, precis ett dygn senare, skulle ligga på Östra och uppleva ett akut kejsarsnitt!
Anledningen till dagens nära döden-upplevelse!
I'm alive!
Men det är PRECIS på håret!
Nu skall jag använda mina sista darrande krafter till att kasta i mig en bit tacopaj och fira att jag varken kräktes, fick synbortfall eller började tjuta hos min PT, för det var chockartat nära...
Sedan blir det ryggläge innan Pernilla och de små kommer in från promenaden (måtte de sova ovanligt länge!), och Nelly och Doris kommer hem vid 16.
OM jag somnar, och vaknar igen, skall jag fortsätta fira livet genom att stoppa i mig chokladen jag inte åt i bilen hem från träningen.
Imorgon ääääär en annan dag....
Jag måste sova!
Klockan är 23, och jag är trött. Har knappt sovit en hel natt på... ett år!
På ett år har jag haft sex barnfria nätter. Av de sex har fyra innehållit fest och resulterat i ca tre timmars sömn per natt. Jag hade en lugn natt för ett par månader sedan när vi införde 5 minuters-metoden då jag sov där nere. Och i somras hade jag en natt ensam hemma då övriga familjen var på Mollösund. Den sistnämna var magisk! Gud vad jag sov.
Jejeje, slut på gnällandet, jag måste sova men jag drar mig för att släcka. Imorgon skall jag träna första PT-passet, och jag bävar inför detta. Faktiskt.
Men nu har jag varit inne hos barnen två gånger och lyssnat på dem, rättat till dem och rättat till deras täcken, kollat så att de inte är för varma eller för kalla. Och nu dör min dator om 8 minuter, så nu är denna söndagskväll slut!
NU har även jag
testat Instagram!
Perfekt syssla en natt som inatt då kidsen pockar på min uppmärksamhet var 35:e minut! Liksom inte ens lönt att somna mellan varven.
Var är låren?
Här är dockan. Lite mer kött på benen hade väl inte skadat...
En soft lördag
Igår var Pers mycket sympatiska danska kompis Kim på middag hos oss. Han hade med sig en Barbie-aktig docka med 7 olika klänningar till Nelly... Den tycker alla tjejerna om, på olika sätt. Julia gillar att bita den i fötterna, Linn att dra den i håret och Nelly att byta kläder på den. Den är sjuuukt smal, så smal att jag måste lägga ut en bild på den känner jag. (Men nu krånglar datorn så bilden kommer vid annat tillfälle!) Tur för den att dess ägare är så ung. Annars hade den blivit bortstädad snabbt som attan, nu för tiden börjar väl kroppsfixeringen hos tjejer redan vid 5-6 kan jag tro.
Själv börjar jag bli orolig. Första träningstillfället med PT:n Renato sker på måndag. Jag har inte rört mig på två veckor, och LCHF är ett minne blott. Härom veckan visade vågen -1,5 kg. Men jag har jobbat hårt på att få tillbaka de kilona tyvärr :( Fast i och för sig bryr jag mig inte om vågen. Det är centimetrarna runt maggen det handlar om! P har tränat två gånger och säger att R kör...HÅRT med en! Han, Per, är bra ledbruten...
Tänker på den underbara scenen i Solsidan när Anna lackar ur fullständigt på sin av Mickan lånade PT. Så illa skall det nog inte bli. R är t.e.x. mycket kortare än den galna PT:n i serien.
Idag har vi varit i Slottskogen!
Vi började med lunch och fika, sedan red Nelly och innan vi avslutade med säldammen gosade vi med getterna. Julia vägrar ha mössa på sig. I övrigt skötte sig kidsen så bra så. Annat var det när vi var här i mars. Då var jag sönderstressad, och blev helt svettig om L eller J skrek. Och så skulle det ammas, ammas, ammas. Tack och lov att den tiden är förbi! Känner mig RÄTT säker på att vi ynglat av oss färdigt, det blir nog ingen liten Emil Lundberg på Matildehemsvägen 17 ;)
Första gången och tredje gången
När Nelly var liten dokumenterade jag noggrant alla "första gången"-upplevelser. Första gången N badade, första gången N vinkade, första gången...
Nu är det snarare fokus på... moi! Första gången JAG åkte ensam med tvillingarna till öppna förskolan, till NK, till IKEA (idag!)..!
IKEA-besöket började lite hysteriskt med att jag satte dem i lekhörnan i restaurangen (måste ju börja med att fika!) medan jag hämtade kaffe till min chokladkaka. De började gallskrika något alldeles abnormt, och jag kände mig väl inte diiirekt som världens bästa mamma när jag utsatte dem (och alla gäster) för detta trauma, bara för att jag ville ha en latte!
Men sedan satt de fint i vagnen och beundrade allt de såg, och jag fick med mig en hel del jag inte visste att jag inte kunde leva utan! Ett gäng förkläden till dagis (smör smör), och denna fina ram fick också plats under vagnen!
Efter lunch somnade vi alla tre en stund, och nu chillar vi bara hemma. Mormor hämtade N på dagis. De skulle till simhallen idag, sen sover N i Åsa liksom varje tors-fre.
För en stund sedan knackade det bryskt på dörren. Jag blir forfarande lite stissig från studenttiden, då jag inte betalade tv-licensen..! Men jag öppnade och där stod en gullig typ 11-åring som inte sa "Hej jag sålde jultidningar till er förra och förrförra året" utan "Hej jag sålde jultidningar till din man förra och förrförra året!"
Mm, gosse lille. Jag förstår att du kommer tillbaka till oss. Förförra året beställde vi (Per!) för över 2000 spänn. Förra året bromsade jag det en aning. Visst, killen är artig och så vidare, men ja... Det blev en ganska bra beställning för hans del ändå förra året ("vi måste ju hjälpa honom att få ihop till den där datorn!"). Nedan ett par av de böcker vi (Per!) beställde som ännu inte blivit bläddrade i...
Gossen kommer tillbaka ikväll, det var ju inte mig han ville träffa, och han hoppas nog på att jag inte lägger mig i alls i år.
Per har det stora hjärtat, tydligare kan det inte bli!
Dream on...
N var just vaken, drack en massa vatten, bad mig ligga hos henne, och somnade om. Men jag kan inte somna! Klockan är snart ett och ungarna är lugna. Slöseri med tid att vara vaken! Har för första gången i mitt liv varit inne på Hemnet! Och kollat Gotlandsgårdar, av allt som finns att kolla! (Borde inte tagit P på orden när vi skojade om att sälja huset och skapa oss ett nytt, enklare liv, på en liten gård på Gotland. Odla sparris och leva ett lugnt liv i harmoni med ungarna på landet. Behöva ta oss in till stan för att få tillgång till "wi-fi"..!)
Bad hair day - ha!
Igår hade jag en bad hair day. Idag har jag haft en bad hair day. Imorgon kommer jag DEFINITIVT ha en bad hair day. Men kom igen! Är inte "bad hair day" bara engelska för "jag borde ha tvättat håret"?
Kan inte någon cool designer out there bestämma att det trendigaste ever är att ha... typ en keps eller nåt? Så kan vi som inte har tid (läs: "prioriterar" annat) dra en snabbsminkning på två minuter (puder, rouge och mascara), sätta på en keps och sedan se representabla ut trots allt när vi lämnar kidsen på dagis?
Jag reserverar mig för eventuella stavfel och eventuella sakfel eller vad som helst; min älskade Per och jag har gått loss på en "dålig rosse-bag-in-box" som tydligen köptes in, och överlevde sommaren. Klockan närmar sig midnatt, vilket innebär att morgondagen börjar som senast om sex timmar, efter en natt med ett i nuläget okänt antal uppvaknanden.
Vi brukar kalla Nelly tusen olika saker, bland annat "Busloppa". Nu har hon börjat kalla mig "Bajsloppa". Hm... Är jag redo för kiss och bajs-eran? Inte helt säker på den saken. Hon charmade hur som helst skiten ur en pappa i eftermiddags när hon och jag lekte på Torgets lilla lekplats. "Titta! Jag kan hoppa baklänges, från stegen ner i kuddarna!" Pappan tittade artigt, igen och igen..!
Nelly-tid = världsklass! Och imorse var Linn, Julia och jag på öppna förskolan. Det är tumultartat, det är det. Men efter ca två timmar, när det närmar sig hemgång, då blir mina småungar varma i kläderna, sträcker på sig, ler till höger och vänster, och pratar obekymrat med närmaste mamma/pappa/barn om ditten och datten.
Och jag blir varm i hjärtat! Tre prinsessor har jag, och de växer rasande fort alla tre. Kan någon, snälla, stanna tiden?!
R.I.P Sigrid (och alla andra som borde fått leva)
Linn härjar, förkyld som hon är, så att Nelly just vaknade. N gick, eller snarare vacklade, in i mitt sovrum, förbi mig som hade Linn i famnen, fram till nattduksbordet och drack upp mitt vatten i ett svep. Nästan så att jag trodde att hon gick i sömnen. Sedan ville hon att jag skulle ligga bredvid henne i hennes säng. Nelly, med sin rosa pyjamaströja med vita kaniner på, och turkosa pyjamasbyxor, och det ljusa, lockiga håret lite hur som helst.
Lilla Linn somnade som tur var snabbt, och jag kunde lägga mig bredvid N en liten stund. (Nu gråter L med jämna, tre minuter, mellanrum. Suck. För varje gång hon vaknar minskar chansen att jag orkar ta med dem till öppna förskolan imorgon.)
Jag blev förlamad på något sätt när jag för en stund sedan, genom facebook, förstod att den norska Sigrid var hittad mördad. Det är klart att hon var mördad. Men så länge hon inte var hittad levde ju hoppet.
Jag blir förlamad av skräck när jag tänker på hur hennes föräldrar och alla andra nära har det nu.
Jag blir förlamad av skräck när jag tänker på att förlora Nelly. Det gäller givetvis Linn och Julia också, men N är en liten självgående människa. Hon skulle rent teoretiskt kunna befinna sig någonstans, börja prata med någon, följa med någon, och sedan hittas någonstans. Nä fy fan, jag vägrar tänka klart den tanken. Att förlora sitt barn för att någon ond jävel som borde sitta i bur känner för att ta ens barn ifrån en, hur överlever man det?
Det där med att operera in ett litet chip i nacken på barnen kanske inte är någon dum idé i alla fall?! Så vet man var de är. Då skall man bara ha någon som hela tiden kan följa chipet, och liksom vidta någon slags åtgärd om rörelsemönstret verkar misstänkt... Jag tror jag chansar på att L sover en stund nu och släcker, för nu ballar det ur här uppe i skallen som så ofta förr..!
Päls is the shit!
Härom dagen köpte jag en liten pälsväst till Nelly. Hon var inte inte helt övertygad, men gillade fodret (ett glansigt tyg med småfåglar på).
Men! Linns och Julias fina Londonpresenter av Lotta föll lilla fröken i smaken och hon speglade sig längre än hon gjort totalt i hela sitt liv!
Jag blev inspirerad och köpte mig en egen väst idag på Torget. Och en klänning. Av det magiska märket Samsøe Samsøe. Magiskt därför att M var för stor. Och S var för stor! Så det fick bli en XS! Hahaha det är en galen värld!
Idag har jag inte bara shoppat, utan även dammsugit min bil med vår grymma industridammsugare eller vad det heter (hittade den i förrådet som jag för övrigt storstädade igår!) och sorterat undan barnens sommarkläder :(
Det blir ingen jul utomlands i år då vi var ute alldeles för sent. Det är inte helt lätt att hitta boende som passar en familj med tre små barn, en mormor och morfar, en singel (som inte är singel men, ja!), och ett par utan barn som kanske skulle klara sig utan tjoande ungar som gör kanonen i poolen hela dagen...
Förhoppningsvis kammar vi oss och tar tag i det i april eller något nästa år.
(Men jag tänker inte städa undan barnens sommarkläder mer noggrant än att jag hittar dem snabbt om ifall att det blir någon solresa i vinter på något sätt i alla fall..!
Allt med luva blir genast favoriter just nu, och de här finfina västarna har dessutom små öron!
Det är inte lätt att vara liten, och inte att vara stor heller!
Det bor allt en liten hårdrockare i Nelly, tänkte jag nöjt härom dagen när hon absolut ville ha nagellack för första gången. Men hon tröttnade på det ungefär 2 minuter efter att det torkat... :(
Igår fick jag en generös kärleksförklaring som upprepades imorse i hallen på väg till dagis.
"Jag gillar dig, mamma! Jag gillar dig mest i hela världen, hela vägen upp i rymden, rymdraket!" Stort av henne, imorse framför allt, då vi just innan haft ett stort gräl.
Jag tyckte att det var dags att klä på sig, det tyckte inte hon. N skrattade och flamsade och jag blev argare och argare, rent provocerad! Efter en del tårar sa N att vi är bästa kompisar, och att hon inte tycker om när jag bråkar... Det dåliga samvetet gnager stora hål i mig, men jag sa ändå att trots att man är bästa kompisar, händer det att man bråkar. Det betyder inte att man inte tycker om varandra! Men det kändes väldigt bra att be om förlåtelse för att jag varit arg. Då lugnar sig samvetet en aning och smågnager bara lite. Arg blir man, och dumt beter man sig. Det går ju inte att undvika det, hur gärna jag än skulle vilja. Men om man kan be om ursäkt, då går liksom livet vidare! (Och barnet lär sig att mamma kan också bli arg och ledsen, och det viktigaste: mamma kan också göra fel, och vara den som skall be om ursäkt! Fast mamma behöver inte sätta sig i trappan i två minuter... Inte än i alla fall!)
I eftermiddags kom hon uppför trappan, gråtande och sa "Doris vill inte leka med mig, hon tycker inte om mig längre!" (Jag måste nog upprepa det där med att man bråkar även om man gillar varandra!). Efter dagis följde N med D och hennes mamma, och efter ett par timmar lämnades de hos oss för middag och lek. Vid 19 kom D:s pappa. Så tjejerna hade lekt från 9 imorse till kl 19, inte så konstigt kanske att det blev en del tårar och lite bråk..!
NU
skall jag vila!
Har förhoppningsvis en timme innan familjen kommer in igen, sjukt trött efter gårdagskvällen på Miss Sophie med efterföljande tjänstgöring hela natten och morgonen, till nu. Nästa chans att vila blir på måndag efter lunch. Tur att man inte känner sig stressad ;)
