Juliatid! Och lite jävla medmänsklighet
Jag som ständigt trånar efter att få vara med bara ett barn i taget då och då. Toppen då att Julia vaknar och sladdar in till mig 05.30!
Jag känner mer och mer att jag måste/vill göra något mer. Just nu sker den största flyktingvågen i Europa sedan andra världskriget, och mina barn ska inte kunna fråga mig "Varför gjorde du inget?". Jag skänker pengar till olika organisationer, och kläder/leksaker till andra. Jag är med i ett par grupper på Facebook där man kan se de olika ärendena; hur familjen som söker hjälp "ser ut" dvs ålder på barn mm och vad de behöver. Jag gick just med i en ny sådan grupp, Stöd i väst, där en tjej kommer och hämtar det man vill skänka, och personligen levererar det till familjerna. Familjerna har sökt hjälp via Giving People.
Men jag känner att jag skulle vilja träffa människorna. Och jag vill att barnen ska träffa barn med annan bakgrund. Empati och medmänsklighet , på riktigt liksom.
Det vill jag packa ner i deras gulliga små ryggsäckar!
Jag har varit i kontakt med en tjej som hjälper en fembarnsfamilj från Afghanistan som bor i Kortedala. Tre barn och nyfödda tvillingar, pappan förlorade just sitt jobb som kock. De har 8000 kr att leva på per månad. När tvillingarna var små, kostade bara deras (och nellys) blöjor 3500 kr per månad... Jag har satt in pengar till dem men vill göra mer och har frågat om vi får hälsa på dem, lära känna dem och ta med de större barnen till Slottsskogen tex. Inget svar än, men hoppas på det.
Tydligen är fd Ibis hotel vid Järnbrottsmotet numera en flyktingförläggning och dit kan man åka och lämna kläder och leksaker. Det har jag på min "to do"-lista.
