barnbullarochrocknroll.blogg.se

Efter ett par sagolika dagars semester i Palma med Lotta, njuter jag nu av mitt eget sällskap en stund innan taxin går till flygplatsen.

I duschen imorse kom tårarna när jag lyssnade på den låt som absolut är Mallis 2013; This is what it feels like med Armin van Buuren. Nu är det slut! Lotta är tillbaka i London, med allt vad det innebär av vardag och planering inför familjens flytt till Nya Zeeland efter årsskiftet.
Och min tid som hemmamamma slutar på söndag. Jag är jättenöjd med det, jag tror att det blir det bästa för alla i familjen Hed/Lundberg. Men nostalgisk som jag lätt blir, går det ju inte att blunda för att en speciell era i mitt liv är slut. Jag kommer inte vara gravid igen, vilket jag älskade! Jag kommer inte föda barn igen, detta magiska att få vara med om, och jag kommer inte vara föräldraledig igen. Inget ledsamt med det egentligen. Det är bara det att det är slutgiltigt över.

Förhoppningsvis får något av mina tre syskon barn så småningom, då kan jag låna deras bebisar och gulla med dem! 

Jag, liksom de flesta föräldrar vågar jag påstå, är så stolt över mina barn! Mamma var så stolt över mig och mina syskon när vi var barn, ibland så jag tyckte det var genant, men nu förstår jag henne!

Idag är jag megastolt över min äldsta dotter!
Inskolning, och första gången någonsin som de fyra fröknarna har tvillingar. (Då har de jobbat drygt 20 år på förskola.)
En och samma fröken som skolar in båda mina minipyttar.

Under sångstunden i förmiddags blir Linn, anledning vet jag inte, ledsen, frågar efter mamma och vill bli tröstad i frökens famn. Då vill Julia också till dennes famn, van som hon är att slåss om en och samma famn. Hon blir ledsen när syrran är ledsen, och fröken klarar inte av situationen att båda gråter, är ledsna och vill vara i hennes famn. Hon har fullt sjå med att trösta Linn som var ledsen först och "på riktigt". Men nu är Julia som sagt också ledsen, på riktigt.

Då träder Nelly in och hjälper fröken! Hon lockar och pockar och lyckas få Julias uppmärksamhet, och med hjälp av en liten batteridriven, hoppande hund, får hon Julia på andra tankar så att fröken kan ägna sig åt ledsna Linn medan Julia istället sitter i Nellys famn.

När jag kommit på eftermiddagen och fröken kallade till sig Nelly och gav henne fett med cred för detta, betedde sig Nelly som om det var det mest självklara i världen. Hon, som knappt brytt sig om att småsystrarna hänger på dagis, som har fortsatt köra sitt race och knappt ägnat dem en blick. Idag visade hon att hon finns för dem när de behöver henne, punkt.

Villkorslös kärlek, det vi vuxna läser om i böcker, medan barnen bara har det i sig! Nelly, ikväll har jag druckit rödvin med din fina pappa på vår nya uteplats i skenet av en sprakande eld och i det terapeutiska ljudet av trädkronornas sus. Nelly, du är min förebild och jag hoppas du en dag ser mig som din.

Klockan är kvart i fyra på morgonen och jag har vaknat av ett jäkla liv. Någon har fest och maxar volymen. Och inte bara det, varje låt avbryts efter ett par sekunder för en ny. Frank Sinatra varvas med house-dunk.

Kvart i fyra på sömniga Mollösund! Självklart drar jag på mig jeansen och ger mig ut. "Stäng av för h-e annars ringer jag polisen" är en fras som maler i skallen. Tills jag inser att asen som har fest befinner sig i en fet sjöbod på Mollön, rätt över sundet. Jahapp. Bara att gå in och försöka sova och innerligt hoppas att barnen inte vaknar i alla fall.

Nelly och jag är inne i stan och uträttar några ärenden. När vi fikar pratar vi (mest jag) om hur mysigt det är att vara bara hon och jag.
"Mmm, men jag saknar Linn och Julia."
"Jasså, varför det?"
"För att jag gillar dem, vet du väl!"

Sådan är människan!
När barnen somnat, hinner man reflektera över hur mycket man tycker om dem (felaktigt känns det ibland som om man tycker om dem som mest då), och när syskonen är ifrån varandra, tycker de om varandra (eller reflekterar över hur de tycker om varandra) som mest!

Inskolningen av Julia och Linn går som en dans! Som en riktig, härlig jive på bästa tv-tid!
Men nedan blogginlägg fastnade ändå, jag tycker det var värt ett par minuter!



Älskade barn, gråt inte!

Det gör ont i oss när våra barn är sorgsna och ledsna. ”Älskade fantastiska ungar! Ni är värda all glädje, all lycka! Far åt pipsvängen smärta och sorg, oro och rädsla!”

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av känslor.

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.
Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!
Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:
- Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
- Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
- Vilka fina flätor du har idag!
Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

- Du är ledsen gumman?
- Är det jobbigt för dig idag?
- Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:
- Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
- Ja, jag saknar ju dig mamma.
- Skulle du önska att du inte saknade mig?
- Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.
Och sedan tillade hon:
- Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.
Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.
Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.
Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:
- Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.
För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

"En annan du", Petrakrantzlindgren.se

Som jag stod lutad ut genom fönstret i sovrummet och blickade ut över trädgården och ängarna runt omkring.

Då såg jag ett stort, fult uterumstak och en sunkig gräsmatta, nu en fin gräsmatta, en stenbelagd uteplats, och början på ett vagn/cykel/redskapsförråd.

Det känns som om sommaren är slut! Och om det blir badväder igen, att det skulle vara en bonus.

Nelly har börjat på dagis igen och nästa vecka börjar inskolningen för Julia och Linn. Om en månad fyller de två år! Hur fort har inte det gått då, sedan de fyllde ett? Det var året fram till ettårsdagen som inte gick lika fort...

Nu ser det ut som att det ska regna i morgon, min tanke var att köra Nelly till dagis och sedan ta med de små till Noaks Ark i Onsala, som ska vara så bra. Barnen har visserligen fått nya regnkläder och stövlar idag, men vi får se hur det blir.

Sommaren har varit bra!
Kanske kommer en liten summering vid tillfälle, jag vill inte att bloggen ska dö men jag har så svårt att hinna/orka/prioritera att sätta mig ner och ta det lugnt och liksom inte "utföra" något.
Well well, nu är det go'natt!