Sista sångstunden!

Tribute to öppna förskolan, genom ett par bilder av sista sångstunden ever med urgulliga Caroline! Vi kommer sakna dig! (tack för att du tog kort, Pernilla!)

 
 

En speciell dag

Idag har jag varit på öppna förskolan för sista gången! Jag har varit där mer eller mindre regelbundet under tre års tid, men nu är det slut på den eran.

Idag har det dessutom skett en stor grej i Linns liv (och således i mitt mammaliv!); hon har sagt sin första mening på tre ord! Och hon har sagt den meningen m å n g a gånger idag. Första gången hon sa den var i förmiddags på öppna förskolan, i mysgropen där man landar när man åker rutchkana. Linn och jag satt där, en unge kom farande, Linn tittade på mig och utbrast:
"Akta dig, mamma!"!
Kärlek och empati, inga dåliga ingredienser i sitt livs första treordsmening! Dessutom har ungen, efter åtta månader av avsky, totalvänt och börjat älska att bada! Genast blev livet mycket lättare!

Nu är jag på väg till stan för en middagsdate med Jo!

 


Personlig men privat.

Jag kan förstå att någon tycker min blogg är falsk och försöker visa upp en fasad, om denne någon väntat sig att den skulle redogöra för alla bitar av mitt liv. Det var dock inte tanken med bloggen. Tanken var nog mest att låta den som vill, glänta på dörren till min vardag med ungar högt och lågt.
 
Det jag skriver har hänt, har hänt, och det jag skriver att jag känner och tycker är givetvis 100 % sant, däremot kan det ju finnas mer som har hänt, och andra känslor som får plats i skallen samtidigt, som jag inte nämner. 
Men jag är inte road av att skriva om alla bitarna av mitt liv.
jag tycker inte att bloggen är patetisk, och om någon annan tycker det är det ju enkelt löst; det är bara att sluta läsa :)
 
För övrigt är jag fortfarande sämst på att läsa bloggar, och även som synes ganska kass på att uppdatera min egen. Men den finns i alla fall! :)
 
 

Vad betyder "förlåt"?

Nelly kan, flera veckor efter en händelse, helt plötsligt apropå ingenting, be om ursäkt för något som sedan länge är utrett. Idag bad hon tex. om ursäkt för att "jag väckte Linn när din kompis Karin var här". Tror det var en månad sedan K var hemma hos oss! Jag tvingade givetvis inte fram ett förlåt när det hände, så allvarligt var det inte, men jag inser när jag läser nedan text att Nelly (nu) själv förstått att det hon gjorde var fel.

Om man inte tvingar barn, för det har ju hänt att vi uppmanat henne att be om ursäkt när hon gjort något mot de små, så kanske de själva kommer till insikt, bara man ger dem en chans, lite tid?

Samtidigt tycker väl vi vuxna att vi vuxna kan bli bättre på att säga förlåt, och jag tänker ofta på hur det skulle kunna se ut om människor var mer förlåtande mot varandra.

Jag tycker att jag är bättre än Per på att säga förlåt. Men betyder det verkligen att jag menar det innerligt alla gånger, eller har jag kommit till en punkt då jag struntar i vem som har rätt och fel, utan bara vill nå tillbaka till den goa stämningen igen? Och OM han nu är sämre på att trycka ur sig en ursäkt, betyder det verkligen att han känner sig mindre dum än jag? Eller "visar" han hellre ursäkten, som det står i texten? Är det verkligen mindre värt i så fall? Jag har sagt till honom att det är svårare för mig att vara arg om någon ber om ursäkt, men enligt texten kan man ju säga att jag uppmanar till oärlighet genom att be om att få en ursäkt, som kanske inte kommer från hjärtat... Jag vet inte!!

Jajaja, jag tyckte i alla fall att följande text är värd att läsa och grunna lite på!

 

Ska man tvinga barn att säga förlåt?

Vår son som är 6 år kan inte säga förlåt. Vi har med lock och pock försökt när han t.ex. slagit sin ett år yngre lillasyster. Men det går inte! Även om vi som föräldrar ibland blivit riktigt arga. Samtidigt kan han komma och tala om när lilla syster "varit dum" för att vi ska säga till henne (även om hon redan sagt förlåt).

Hur viktigt är det att han faktiskt säger förlåt? Hur ska vi i så fall göra?

 

Jenny Klefbom svarar: 

Förlåt säger man för att uttrycka ånger. Man vill genom sitt ”förlåt” visa den andra att man inte menade det man gjorde, och be om att den andre ska vilja vara vän med en igen, trots det dumma man gjort. Om det inte finns någon uppriktig ånger, så kommer inte heller ett ”förlåt” att leda till någon lösning av konflikten. 

Faktum är att ett ”förlåt” som inte bottnar i någon ånger nog av de flesta skulle uppfattas som en lögn, och därmed riskera att leda till en fördjupad konflikt. Och vad leder det ”falska förlåtet” till hos den som tvingas att uttala det? Ja, inte har man lärt sig något om konfliktlösning av att tvingas att säga något man inte vill, utan det man möjligen har lärt sig är att det ibland är smart att ljuga för att trassla sig ur jobbiga situationer.

Du nämner också att ni föräldrar har försökt tvinga fram ett förlåt ur er 6-åring med hjälp av ilska. Ilska är inte den känsla som i första han väcker medkänsla och empati hos andra, för det är ju just medkänsla som krävs för att man ska förstå att man har gjort något dumt och börja ångra sig. Tvärtom brukar ilska trigga mer ilska hos andra. Som förälder skapar man alltså ofta mer konflikter och utbrott genom att bemöta sitt barns trots med egen ilska (även om det ibland förstås måste få vara okej även för en förälder att tappa fattningen).

Jag blir alltså mycket fundersam över vad det är ni föräldrar har velat utveckla hos era barn med dessa framtvingade läpparnas bekännelser. Om ni är ute efter att era barn ska kunna lösa sina egna konflikter, och kanske även på sikt ha färre konflikter, finns det betydligt bättre metoder än den ni prövat.

För att ett barn ska börja fundera i konfliktlösningstermer är det första som krävs att barnet förstår den andras synvinkel. Att utveckla den empatiska förmågan hos barn gör man genom att prata om hur det känns för andra och genom att hjälpa barnet att ta den andras perspektiv. Låt till exempel syskonen, i lugn och ro, båda få redogöra för sin syn på konflikten och hur den började. Lyssna uppmärksamt, men utan att gå in och döma, och se till så att varje barn får tala till punkt och känna sig bekräftad och förstådd. Fokusera också mer på hur det har känts för barnen, än på exakt vad som hände.

Låt sedan barnen komma med egna förslag på hur man kan lösa konflikten. Hjälp dem på traven med frågor som: ”hur kan vi göra nu?”, ”vad kan du göra för att det ska bli bra igen?”, ”hur kan du hjälpa din syster att bli glad igen?”. Servera inte färdiga lösningar till barnen, men ge dem gärna förslag på olika lösningsförslag att välja mellan. Ett bättre sätt att uttrycka ånger på än att säga förlåt är ofta att göra något snällt för den man var osams med. Eftersom det är så lätt att tvinga fram ordet ”förlåt” känns det ofta mer genuint, och leder till en större försoning, om man t ex delar med sig, ger en present eller bara säger något snällt som att man tycker om den andra.

Andra saker att samtala med barnen om är att man måste ha ett visst överseende med att andra gör dumheter ibland. För vi gör alla dumheter. Och att det inte alls är så att alla måste tycka lika. Man kan tycka om varandra även om man har olika åsikter i vissa frågor.



Värt tre minuter

Lojsan, hoppas det är o att jag rippar denna text från dig..!
Tänkte att den passar bra såhär ett par dagar före Mors dag!
 
 
Tänkvärda ord

Att vara mamma. 
Efter 17 års äktenskap ville min fru att jag skulle gå ut med en annan kvinna och äta och gå på bio. Hon sade, ”Jag älskar dig, men jag vet att den andra kvinnan älskar dig och skulle tycka om att vara med dig en stund.” 
* * * 
Den andra kvinnan som min fru ville att jag skulle träffa var min MAMMA, som varit ensam i 20 år, men kraven från mitt jobb och mina två barn hade gjort att jag träffat henne ytterst sällan.
* * * 
Den kvällen ringde jag för att bjuda ut henne på middag och bio. 
* * * 
“Vad har hänt, mår du inte bra", frågade hon? 
* * * 
Min mamma är en kvinna som misstänker att ett samtal sent på kvällen eller en överraskande inbjudan betyder dåliga nyheter. 
* * * 
“Jag tänkte att det skulle vara trevligt att umgås lite med dig”, svarade jag. ”Bara vi två.” 
Hon tänkte ett ögonblick och sade sedan, ”Det vill jag väldigt gärna.” 
* * * 
Den fredagen efter jobbet, när jag körde för att hämta henne, var jag lite nervös. När jag kom till hennes hus märkte jag att även hon verkade nervös inför vår träff. Hon väntade vid dörren. Hon hade lockat håret och bar den klänning hon hade burit när hon fyllde år den 19 november. 
* * * 
Hon log med ansiktet strålande som en ängel.”Jag sade till mina vänner att jag skulle gå ut med min son, och de blev imponerade” sade hon, när hon klev in i bilen. ”De väntar med spänning på att få höra om vår träff.” 
* * * 
Vi gick till en restaurang som inte var förstklassig, men väldigt trevlig. Min mamma tog min arm som om hon var en Lady. När vi satt oss var jag tvungen att läsa menyn. Hennes ögon kunde bara läsa stor text. Halvvägs igenom förrätterna lyfte jag blicken och såg mamma sitta där och stirra på mig.. Ett drömmande leende låg på hennes läppar. ”Det var jag som brukade få läsa menyn när du var liten.”sade hon. ”Då är det dags för dig att slappna av och låta mig återgälda dig.” svarade jag. 
* * * 
Under middagen hade vi en angenäm konversation - inget märkvärdigt, men vi fick veta vad som hänt i varandras liv sedan sist vi sågs. Vi pratade så mycket att vi missade filmen: 
* * * 
När vi kom hem till henne senare sade hon: ”Jag vill gå ut med dig igen, men bara om du låter mig bjuda.” Jag gick med på det. 
* * * 
“Hur var middagen? frågade min fru när jag kom hem. ”Väldigt trevlig. Mycket trevligare än jag kunde tro.” svarade jag. 
* * * 
Några dagar senare dog min mamma i en svår hjärtinfarkt. Den kom så plötsligt att jag inte hade en chans att göra något för henne. 
* * * 
En tid senare fick jag ett brev med en kopia av ett restaurangkvitto från samma ställe där mamma och jag var och åt. En medföljande lapp sade: ”Jag betalade i förskott. Jag var inte säker på att kunna följa med; men i alla fall så betalade jag för två platser - en till dig och en till din fru. Du kan aldrig förstå vad det betydde för mig. Jag älskar dig, min son.” 
* * * 
I det ögonblicket förstod jag det viktiga med att säga: “JAG ÄLSKAR DIG” i tid och att ge våra kära den tid de förtjänar. Inget i livet är viktigare än familjen. Ge dem tiden de förtjänar, för det här går inte att skjuta upp till “en annan gång”. 
* * * 
Någon sade att det tar sex veckor att bli normal igen efter att du fött barn ..."någon" vet inte att när du väl blivit mamma blir inget “normalt” igen.. 
* * * 
Någon sade att instinkten säger hur du ska vara som mamma ... "någon" har aldrig haft en treåring med sig till affären. 
* * * 
Någon sade att det är tråkigt att vara mamma .... "någon" har aldrig åkt med i en bil som körs av en som nyss fått körkort. 
Någon sade att du är en ”bra” mamma, ditt barn ”blir bra” ... "någon" tror att det följer med intruktionsbok och garanti till barnet. 
* * * 
Någon sade att du inte behöver en utbildning för att vara mamma ... "någon" har aldrig hjälpt en tolvåring med matteläxan. 
* * * 
Någon sade att du inte kan älska ditt andra barn lika mycket som du älskar ditt första ... "någon" har inte två barn. 
* * * 
Någon sade att det svåraste med att vara mamma är förlossningen ... "någon" har aldrig stått och sett sitt barn gå på skolbussen den första skoldagen. 
* * * 
Någon sade att en mamma kan sluta oroa sig när hennes barn gifter sig ... "någon" vet inte att ett giftermål ger en ny svärson eller svärdotter under hennes vingar. 
* * * 
Någon sade att en mamma har gjort sitt när hennes sista barn flyttar hemifrån ..."någon" har aldrig haft barnbarn.
* * * 
Någon sade att en mamma vet att du älskar henne, så du behöver inte säga det till henne ... 
"någon" är ingen mamma.
Skicka detta vidare till alla “mammor” i ditt liv och alla som en gång haft en mamma. Det handlar inte bara om att vara mamma; det handlar om att uppskatta människorna i ditt liv medan de finns där hos dig.

"Har du dött, eller?!"

Nellys nya fras. Används ett antal gånger varje dag, om man inte svarar på en fråga inom ca 1,5 sekunder.
 
Nu önskar hon sig inte så mycket längre, utan kör med "när jag blir stor...". Då ska hon ha egna bebisar som hon får lyfta, hon ska ha en hund som heter Cosmo, hon ska ha långt hår...
 
Idag körde jag fast med bilen på en provisorisk p-plats (på grannens obebodda tomt). Innan jag insåg att jag var tvungen att be grävmaskinskillarna om hjälp att dra upp den, utan fortfarande höll på och spinna mer och mer, råkade ett litet "helvete" sippra ur munnen på mig. Nellan satt bredvid mig. När en liten 3,5-åring säger "helvete" låter det gulligt. Men lika kort tid det tog för henne att fastna för det ordet, lika lång tid är jag rädd att det kommer ta att få henne glömma bort det. Det är INTE gulligt när en 3,5-åring säger "helvete". Inte på förskolan i alla fall. Då kommer ju fröknarna undra vad som försiggår hemma hos oss. 
 
I övrigt lutar det åt att det blir en liten tripp till Gotland i sommar i alla fall! Åtminstone för min och Nellys del. När jag såg senaste numret av en inredningstidning och den givetvis (som alla) innehöll ett hem från Gotland, sa jag till Per att det känns overkligt att inte åka dit i år. "Flyg dit ett par dar då, du och Nelly!" Taget! (Blir lite större apparat att åka hela familjen, då måste Per köra med en fullastad bil, och jag och Pernilla flyga med barnen.)
 
I fredags var vi på Beas störtsköna 30-årsfest på en innergård i stan, troligen en av sommarens bästa kvällar! Så varmt så man trodde man var utomlands. Och dj:en...! Herre, vilket ös han ordnade! Jag övervägde att ta plats i mitten av ringen och riva av klassiska dans moves som The sprinkler system, motorsågen, trappan... 
 
I lördags blev jag akut sugen på Vino tapas goda mat, så Per åkte in och köpte alla goda tapas de har, sen mumsade vi friskt i oss ute på balkongen i den ljumma sommarkvällen. En stund innan var det småtjejerna som njöt av fågelkvittret och doften av syrén (?) i den för övrigt tysta kvällen.
 
Mysig innergård, supergod mat, trevliga människor och grymt ös på "dansgolvet"!
 
Naturligt så det förslår!
 
Nya sängen funkar ganska bra! Det är väldigt roligt att springa och kasta sig i den gång på gång när det är läggdags. 

Några pics från Cassis!

Utsikten från vårt rum var inte så dum...
 
Så pittoreskt det bara kan bli..! Och alla restaurangerna hade fisk och skaldjur som sin spécialité!
 
Inga brötiga nattklubbar och tjatiga inkastare i sikte!
Liiite för mycket sol på axlarna kände jag på natten. En skön känsla ändå!
 
Yummi!!!
 
Tack Lojsan för en grymmehelg! 
 

 

Semester!

Slogs just av en kedja av surrealistiska tankar.
Jag, den eviga singeln, träffade mannen i mitt liv och blev gravid nio månader senare.
När vi hade varit ihop i ett år, köpte vi hus, och när vi hade varit ihop i 1,5 år, var vår dotter fyra dagar gammal.

När hon var ett år blev jag gravid igen, och i vecka tio såg vi på ultraljudet två små flimrande fläckar. Två små hjärtan slog frenetiskt. Jag började gråta och Per började skratta. Jag insåg och förfärades av orimligheten i att räcka till som mamma åt tre små barn, Per funderade på vilka större bilar vi skulle byta till.

När Nelly var ett år och åtta månader blev hon storasyster till två dockor på 1480 respektive 2155 gram.
Prematurblöjor och babykläder i storlek 40. Det första året bytte vi 700 blöjor i månaden.

Nu är Nelly snart 3,5 år, Linn och Julia är 1 år och 8 månader. Om tre månader börjar "de små" på dagis och jag ska börja jobba (utanför hemmet) igen efter nästan fyra år av föräldraledighet.

Det största problemet, eller vad man ska kalla det, just nu, är att Linn biter Julia. Varje dag får sig Julia minst ett rejält bett som gör hål i den lilla armen/ryggen/magen, lämnar vita märken av tänder och blåmärken i olika färger.

Jag ligger i sängen på hotellet i söta Cassis, denna lilla pärla strax bortom Marseille, och funderar på hur sjutton vi ska få Linn att sluta bita sin syster.

Ikväll flyger jag hem efter ett par dagars underbar semester med Lojsan.
Om man smakar på ordet "semester", vad känner man då?
Eller hur vill man känna?
Sol, sömn, trevligt sällskap, god mat, en bra bok, lite shopping, mycket förtroligt snack vänner emellan. Alltsammans i ett luuugnt tempo (igår morse lämnade vi hotellet först klockan elva..!). Och i en genuint pittoresk miljö!
Det kallar jag semester!

Ett par timmar till av semester. Idag blir det en dagsutflykt antingen till Aix-en-Provence eller Marseille, sedan bär det av hemåt, till en uppgrävd, demolerad gräsmatta, till en begynnande vår (?) och till min stora lilla familj! Vars största utmaning i detta nu är Linns bitande..! (Tips mottages tacksamt!)


Det är mycket kärlek och vår i luften nu..!

Ojojoj vilket magiskt dygn det var i Stockholm i helgen!
Bruce-konserten var...ja jag måste säga magisk igen, det var liksom inte klokt vad bra det var! Grymt också att få ensamtid med Brynellan, innan brorsan hakade på, och sen den lilla bonusen att jag på flygplatsen sprang på Rickard (som jag inte träffat sedan Bruce-konserten i Göteborg i somras!) och fick umgås med honom och de andra sköna grabbsen hela kvällen.
 
Idag har vi kastat ut spjälsängarna (ur våra liv för gott!) och skapat någon slags dubbelsäng åt småkidsen efter ett besök på IKEA i förmiddags. Per blir alltid kallsvettig när jag vill åka dit så det händer inte så ofta, men han klarade det bra, det var mer eller mindre folktomt dessutom! 
 
Det är bara en massa sköjiga grejer denna veckan, innan jag drar till France på torsdag för en romantisk weekend med min kära Lojsan!
 
Jag tror även att trädgården ska grävas upp, för att dräneras. Eller blir det nästa vecka, kanske..? Jejeje, jag måste riva fram bikini och solkräm, för det ser ut att bli 22 grader och sol längs rivieran till helgen, jag tackar och bockar!
 
Bruce du är nästan bäst! Näst Lundell är du bäst!
 
    Vårt lilla trädäck på 130 m2 är numera ett minne blott, liksom uterummet. Kvar finns ett stort hål, som Nelly tyckte vi skulle fylla med is, så att vi kunde åka skridskor...
 
 
Förra helgen hade vi en mycket trivsam tjejkväll med finbesök från Schweiz minsann. Några saknas på bilden, hoppas ni som är med inte misstycker att hamna här... Har som regel att inte lägga upp foton på polare... Gott var det, och bra var han den där Schulman! 
 
Förra helgen hanns det även med ett besök till mormor och morfar i Åsa. Länge leve livet på landet!
 
Dessa ungar tröttnar aldrig på att gunga!
 
Syskonkärlek!
 
Sov gott! Hoppas jag...

Dagens "att tänka på" för fröken Hed!


If you think our hands will be full, imagine our hearts!
 
Denna ljuvliga rad såg jag en nybliven tvillingmamma skrivit på sin facebook. SÅÅÅ ofta man fått höra att man har  fullt upp som har tvillingar, alltså det har inte alltid känts positivt menat. Det faktum att man har tvillingar. Flera gånger på öppna förskolan, har något smart as sagt saker i stil med "vi har tvillingar i släkten så jag var ju rädd att vi skulle få det, men som tur var fick vi inte det!". Detta har inte hänt på de förskolor jag går till varje vecka, utan där jag sällan är. 
Inte lika ofta har någon sagt något som har att göra med hur mycket KÄRLEK det innebär att ha tvillingar, något i stil med "Oj vad mycket kärlek ni måste känna, och både ge och få!".
(Det KAN också hända att vi som föräldrar inte är lika snabba att tänka så, utan snabbare på att "beklaga" oss över hur krävande det är. Om inte annat, inför varandra ;) )
Tvilling eller ej, som mamma måste jag säga att syskonkärleken barnen emellan slår det mesta! Snacka om villkorslös, ren, äkta kärlek to die for! Att få beskåda syskonkärlek... Det är vackert!
 
Nu ska jag hämta Nelly, sen ska vi hoppa på studsmatta hos Doris! Jag anar att min skuttande dotter kommer önska sig en studsmatta innan dagen är slut..!

RSS 2.0