Nyopererad!
Igår opererades jag av den, har jag förstått, väl erkända Claes Lauritzen på Akademikliniken.
Han sprättade upp mig från höft till höft och sydde ihop mina magmuskler samt gjorde en ny navel. Mitt syfte med den här operationen var delvis medicinsk, delvis kosmetisk.
Men det visade sig att jag var trasigare där inne än vi trott.
Dels hade jag ett bråck över naveln, en delning av magmusklerna, på så mycket som 6 cm. De flesta har 0 cm. De som kommer till Claes har oftast 2-3 cm.
Dessutom hade vävnaderna på sidorna av min mage trasats sönder, så den här mannen som opererat hur många som helst under alla sina år, fick nu se och göra något han aldrig gjort förut!
Han var väldigt glad att jag kom till honom med detta, och jag är väldigt glad att jag fått hjälp av den bästa i branschen. Att stöta på något man inte sett tidigare kräver ju ett visst självförtroende.
Man kan knappt öppna en Mama-tidning utan att läsa att vi kvinnor med GLÄDJE ska titta på våra, efter barnafödande, sargade magar och påminnas om det fantastiska i att vi fått barn! Vissa får "tigerränder", vissa putmage, vissa överflödig hud... men det är minsann påminnelser om att man fött barn. Annars kan man ju titta på sina barn för att bli påmind, menar jag?
Diskussionen är fin, såklart, man ska fokusera på det viktiga i livet och inte snöa in på det ytliga osv. Men min putmage dolde något väldigt trasigt därinne visade det sig. Något som hade märkts mer förr eller senare, genom större eller mindre komplikationer. Om diskussionen bara handlar om att vara tacksam alternativt fåfäng, riskerar många att lida i onödan.
Jag kanske skulle ta och skriva ett inlägg till Mama och lyfta detta?
