Sicken soft lördag!
Nelly träffade grannens hund, Lisa, i eftermiddags (snacka om Gällivarehäng!). Det är rätt sällan man ser dalmatiner. Vår dalmatiner som vi hade när vi var små, hette Filippa. Jag har aldrig kunnat vänja mig vid att barn heter Filippa. Filippa var ju vår underbara hund! Det var världens snällaste, finaste hund. Men de tjejer jag känner som är hennes namne är väldigt gulliga, så sakta men säkert vänjer jag mig ändå, tror jag.
Lika säker var Nelly ikväll vid läggningen då hon plöstligt sa "Mamma, jag vill sluta med mapp". "Vill du sluta med napp?" svarade jag förvånat och glatt.
"Jag hoppas det..." svarade hon som i ett töcken. Yea right. Det lär få bli till jul som tänkt.
Det märks att Nellys andra hem är hos mormor och morcharr. När hon satt uppe med Per och mig när de små somnat, sa hon "Mamma, du är bedårande!" Sååååå Maggan Agård!
Å så har hon lärt sig "Det går en ängel kring vårt hus..." Ja, lite fel blir det, men i stort har hon koll på att den går såhär (med knäppta händer): "Det går en ängel kring vårt hus, han bär på två förgyllda ljus. Han har en bok uti sin hand, nu somnar jag i Jesu namn". Den är så mycket min barndom. Men versionen N har lärt sig, slutar lite annorlunda: "...nu somnar jag i mormors famn"!
Vi har haft en väldigt mysig lördag. Det har varit helt tyst på telefon, och vi har bara lekt med barnen hela dagen! Linn och Julia blev som tokiga i Pers köttfärssås, och åt som hästar av den och makaroner till lunch. Dags att göra riktig mat till dem, och minska på burkmaten?
Nelly blev minst lika tokig i middagen som Per gjorde; lax och vansinnigt god vitvinsås. Hon ville ha "laksss med sås" så att vi knappt hann äta själva, tills vi gav henne en sked och hon mer eller mindre skrapade emaljen från tallriken...
Mysigt att bara vara vi tre en stund på kvällen (visst passar P i hårspänne?!). Tänk om det bara hade varit vi tre, jämt! Märklig tanke. För ett år sedan "bodde" jag fortfarande på Mölndals sjukhus. Jag längtade så mycket efter att få komma hem! Ett par dagar i veckan kom två läkare och kollade barnen, framför allt Julia (som var så liten och som ljusbehandlades för att få rätt billirubin-värde), och gav diffusa besked om när vi troligen kunde få åka hem.
En dag var det så nära, men de hummade lite, tittade i journalen och på varandra, och kom fram till att hon MÅSTE väga 1700 gram. Vad jag grät. En dag var så lååååååång och kändes som en halv evighet. När de ett par dagar senare kom in i det rum som var vårt hem och sa att vi kunde åka hem samma eftermiddag, var lyckan total! Det var helt galet vad jag saknade att få göra de mest vardagliga saker som att lägga Nelly, och bada henne och hämta henne från dagis, där hon just skolats in.
Lilla Julia. Som ger oss pussar på beställning (säger man "puss", släpper hon det hon grejar med och närmar sig ens ansikte med vidöppen mun, precis som Linn gör, och som Nelly gjorde när hon var liten!).
Som hela tiden skall ta det Linn leker med, men som skriker högt när Linn gör detsamma tillbaks.
Som möblerar om någonstans varje dag, och som klättrar överallt, totalt orädd men med en förmåga att alltid landa på fötter. Men som får se upp; i dagsläget hade jag satsat mina pengar på att Linn är den som går först...
Hm, ett ganska spretigt inlägg...men det är så min vardag ser ut, och det är ju den jag skriver om, så...
Kommentarer
Trackback
