barnbullarochrocknroll.blogg.se

Linn härjar, förkyld som hon är, så att Nelly just vaknade. N gick, eller snarare vacklade, in i mitt sovrum, förbi mig som hade Linn i famnen, fram till nattduksbordet och drack upp mitt vatten i ett svep. Nästan så att jag trodde att hon gick i sömnen. Sedan ville hon att jag skulle ligga bredvid henne i hennes säng. Nelly, med sin rosa pyjamaströja med vita kaniner på, och turkosa pyjamasbyxor, och det ljusa, lockiga håret lite hur som helst.  

Lilla Linn somnade som tur var snabbt, och jag kunde lägga mig bredvid N en liten stund. (Nu gråter L med jämna, tre minuter, mellanrum. Suck. För varje gång hon vaknar minskar chansen att jag orkar ta med dem till öppna förskolan imorgon.)

 

 

Jag blev förlamad på något sätt när jag för en stund sedan, genom facebook, förstod att den norska Sigrid var hittad mördad. Det är klart att hon var mördad. Men så länge hon inte var hittad levde ju hoppet. 

Jag blir förlamad av skräck när jag tänker på hur hennes föräldrar och alla andra nära har det nu. 

Jag blir förlamad av skräck när jag tänker på att förlora Nelly. Det gäller givetvis Linn och Julia också, men N är en liten självgående människa. Hon skulle rent teoretiskt kunna befinna sig någonstans, börja prata med någon, följa med någon, och sedan hittas någonstans. Nä fy fan, jag vägrar tänka klart den tanken. Att förlora sitt barn för att någon ond jävel som borde sitta i bur känner för att ta ens barn ifrån en, hur överlever man det? 

 

 

 

Det där med att operera in ett litet chip i nacken på barnen kanske inte är någon dum idé i alla fall?! Så vet man var de är. Då skall man bara ha någon som hela tiden kan följa chipet, och liksom vidta någon slags åtgärd om rörelsemönstret verkar misstänkt... Jag tror jag chansar på att L sover en stund nu och släcker, för nu ballar det ur här uppe i skallen som så ofta förr..!