Men hallå?!
Lyx
Vilken lyxig helg!
Sitter i bilen med en sovande Linn bredvid mig, strax ska hon få följa med på sin första brunch! Regnet öser ner och svarta paraplyer syns överallt. Står tillfälligt parkerad utanför mässan innan krubb på Panorama med girlsen.
Igår åkte Per, Ingrid, Nelly och Julia till Katrineholm, de kommer hem imorgon eftermiddag. Linn sov i Åsa så igår hade jag 7,5 h för mig själv!
Efter en frukost på stan åkte jag hem och la mig i sängen med "Sofis mode", somnade och vaknade 1,5 h senare! Killarna jobbar på för fullt men de stör inte.
Jag rensade undan barnens och mina sommarkläder och lite annat som jag mår bra av att kunna bocka av.
Vid 17 kom mamma med Linn och vi två hade en mysig kväll! Idag har vi haft en lika mysig förmiddag bara hon och jag.
Det GÅR inte att tappa humöret! Det är ju så galet enkelt, i min värld, att bara ha en liten docka att ta hand om. Som dessutom är i den ljuvliga 2-årsåldern. Hon pratar och pratar och skrattar och är helt underbar!
Jag är ingen dålig mamma!
Jag är ofta irriterad och stressad på helgerna tyvärr. Men det beror till viss del av att situationen; att alla barnen drar i mig, ropar på mig, vill ha välling av mig och Gud vet allt, är mig övermäktig. Jag räcker inte till, och jag kan inte acceptera det...
Jag tror de lyckligaste och mest harmoniska människorna är de som accepterar sin situation, hur den än ser ut.
Vår situation är inte dålig, vi är lyckliga som fått tre barn. (Och vi har mycket annat att vara lyckliga över också.)
Om jag nu inte accepterat det faktum att jag inte räcker till (så som JAG VILL räcka till), så betyder inte det att jag är en dålig mamma. Jag blir stressad och är dålig på att hantera stress (önskar jag var bättre på det, Per!), men jag är ingen dålig mamma.
Det har jag blivit påmind om nu tack vare den här helgen.
Tror förresten det är första gången sedan hon var liten som Linn har badkaret för sig själv!
Killarna förlänger taket från entrén så att vagnar och cyklar kan stå ute i regnet.
Jorå så att...
Nu är jag ganska så nöjd!
Klockan är kvart i åtta på fredag morgon och jag sitter på bussen till jobbet!
Per är i Danmark och jag har kick off med jobbet ikväll vilket innebär en hel del logistik.
Bilen måste lämnas hemma så att Pernilla kan hämta de små på dagis. Sen hämtar mormor Linn som sover i Åsa inatt. Nelly går hem med en kompis där Per hämtar henne senare i eftermiddag.
Efter en natt med en massa uppvak är jag svintrött. Men jag lyckades lämna tre barn på dagis strax före halv åtta, utan minsta stress! Missade att borsta Nellys tänder i övrigt hanns alla moment med.
Första gången det var jag som följde till dagis. Men inga tårar, bara skratt! Och jag hann med en tidigare buss än jag trodde, de går varje kvart, fantastiskt!
Frukostmackor, lunch, klädombyte och smink har jag med till jobbet. Nu är det jobb till klockan tre som gäller, sen är det party!
Jag har jobbat min första vecka!
Och jag bara ler! Inspirerad av radiokanalernas tendens att prata i topplistetermer, här kommer veckans topp 5, med titeln ”Det bästa med att ha börjat jobba efter nästan fyra års föräldraledighet” (eller ”Det bästa med att ha börjat jobba utanför hemmet efter nästan fyra års föräldratjänst”:
5. Jag kan flina åt Ingemar, Peter och Linda på Mix Megapol på radion i bilen till jobbet! Bästa radiopratarna, och det har ingenting att göra med att jag har dansat styrdans med Ingemar en gång i tiden!
4. Varje morgon ”måste” jag lägga ett par minuter på mig själv; numera sminkar jag mig och borstar håret varje morgon! (Att detta är genomförbart beror på att jag lagt fram kläder till barnen, och till mig själv, kvällen innan, och även brett frukostmackorna jag tar med till jobbet, kvällen innan!)
3. Jag garvar högt, flera gånger varje dag! Vi är nio stycken på min avdelning, jag är enda tjejen. Killar pratar ju om HELT andra saker än tjejer, och det får jag ta del av..! Mina kollegor är genomgående både vettiga och allmänbildade, och dessutom är några av dem lite knäppa i huvudet, på ett positivt sätt!
2. Jag kan fokusera helt på jobbet när jag är där (detta kan dock avbrytas genom att Jonas skjuter med armborsten och råkar träffa mig på axeln, eller börjar dansa okontrollerat framför mig och ylar med till någon gammal rocklåt från 80-talet, på bred skaraborgska). Det går SÅ bra på dagis! Julia och Linn blir lite ledsna när Per ska åka vidare (inte ”lämna”!), men det går snabbt över och sedan går resten av dagen hur bra som helst! Och det mottagandet jag får när jag hämtar dem... Jag blir bokstavligt talat omkullsprungen av kärlek!
Och slutligen. På första plats, tadaaaa:
1. Jag har liiite mer tålamod med alla dispyter som uppkommer mellan barnen, och mellan barnen och mig (rätta mig om jag har fel, Pernilla!). Jag saknar inte barnen, jag längtar inte efter dem, men när jag träffar dem översköljs jag av alla starka känslor för dem, jag blir påmind om hur de berikar mitt liv och det gör det lite enklare att… hålla sig lugn och försöka komma ihåg att vara pedagogisk emellanåt. Jag har mindre tid med dem, det vill jag kompensera med att öka kvalitén på den tid vi har tillsammans. Låter präktigt! Och jag säger inte att jag är där! Jag säger bara att det är nyttigt att inte ha ”fri tillgång” till dem längre.
