Gäsp
Annika och jag sitter i taxin till Landvetter, klockan är ynka 04.14.
Vid 23 kom Per ner med en väldigt ledsen Nelly som fick sova hos mig i gästrummet tills klockan ringde 03.30 och jag bar upp henne.
Ingen rolig natt, inte mycket sömn. Hon har sovit så oroligt och vaknat hela tiden och gråtit och bett om napp. Varför skulle jag prompt ha igenom att hon skulle sluta just nu, vad hade ett par veckor till gjort..? Ja ja nu är processen igång, det blir bra!
Och vi ska till New York!!!
Pirr pirr!
Start spreading the news... Imorgon bär det av! Jag tror jag har lite resfeber... Vad det nu är :)
Och så undrar jag lite hur det ska gå för Nelly med att sluta med napp. Idag på dagis har de varit ute i skogen och träffat påskhäxan, och till henne har Nelly (hoppas jag!) gett ett påskägg fyllt med nappar. Senast imorse gjorde hon klart för mig att ikväll, när det är mörkt, måste hon absolut ha en napp i munnen. Så att säga att hon är med på detta, skulle vara att ljuga... Men nu är det dags!
Som av en ren händelse kommer det ligga en present på hennes säng i eftermiddag. Jag hoppas verkligen hon accepterar denna lilla "byteshandel"... Lite orolig är jag, samtidigt som jag är övertygad om att alla sådana här grejer är mindre jobbiga än vad vi föräldrar tror. Vi glömmer bort hur anpassningsbara barn är. Och tryggheten som vi säger att nappen symboliserar (för att rättfärdiga den? För sugbehovet har ju försvunnit för länge sedan) finns ju förhoppningsvis i barnet självt, och inte i nappen... Nog om detta!
JAG SKA TILL NEW YORK!!! Med fyra grymma brudar, smaka på den!
Onepeace...hahaha!
Den stavningen avslöjar hur långt min hjärnkapacitet sträcker sig; att önska lugn och ro! (Onepiece ska det ju vara!)
Jag som tycker det är så viktigt att vårda det svenska språket. Jag avskyr felaktiga särskrivningar, och uttryck som används fel (typ "ta självmord" när det heter "begå självmord")... Jag är en nörd.
Och eftersom bokklubben ikväll börjar 18.30 och inte 18 som jag trodde, sitter jag nu utanför Burger King och har vräkt i mig mat vars lukt kommer omge mig tills nästa dusch..!
Vammpiss!
Imorse gastade Nelly om att hon absolut ville ha tillbaka sin "vammpiss". Eh, come again??
Efter ett par sekunder förstod jag att hon menade sin Onepeace (hur visste hon att den hette så?) som hennes kompis Doris lånade igår efter att hon och hennes mamma och pappa varit på middag hos oss.
Hon har aldrig brytt sig om den innan men när Doris ville ha den, då steg den i värde!
Nelly och jag hade en rolig eftermiddag i simhallen idag. Jag kan bara inte förstå varför det är så satans kallt i luften i alla simhallar? Det bekommer ju inte Nelly men jag gick och huttrade hela tiden. Hade jag fått bestämma hade vi bubblat hela tiden :)
Mycket av mycket!
Den här veckan har innehållit en trevlig blandning av mycket kvalitetstid med barnen, egentid och även Per&Lotti-tid!
Nelly sov i Åsa natten till idag, och gör så även till imorgon, på egen begäran! När jag ringde förut, pratade vi i ca 10 sekunder innan hon avbröt mig och sa "mamma, jag orkar inte prata mer med dig nu, hej då!".
Ett av mina femtioelva "projekt" innan jag börjar jobba till hösten, är att spendera mycket tid med var barn för sig. I tisdags var jag med Nelly på dagis halva dagen, igår var jag på öppna förskolan med bara Linn, och idag med bara Julia. Riktigt lyxigt, och uppskattat tror jag!
Linn har svängt lite nu tycker jag, från att ha varit snabb på att riva eller dra Julia i håret, till att snabbt ta sig fram och klappa och krama henne när hon är ledsen, så gulligt!
I måndags var Per och jag på Loulou, gamla Bliss, numera meat packing district-inspirerad restaurang med coolaste "spegeln"! På tal om kött, idag hämtade Per ett halvt, ekologiskt, lamm från grannen vars kompis pappa föder upp sådana. Så om någon är sugen på lite lammkött, sväng förbi vet ja! Men inte under påsk för då är mammi på semester, MOHAHAHAHAHA! Japp. Jag ser verkligen fram emot NY-resan :)
Nellys nya trosor är en succé!
Fredagsmys med Nelly = popcorn. Med Julia och Linn = pannkakor. För säkerhets skull kollar Julia så att inte Linns smakar bättre... (tack Karro för inspiration till nya, "locka-fram-våren"- haklappar!)
Kändes lite ovant att inte kunna titta sig i spegeln på restaurangen!
Mormor, you rock!
Igår sov Nelly hos mormor och morfar. Per och jag såg fantastiska "En oväntad vänskap". Vilken film ska vi ta ikväll?!
Man ska inte ropa hej...
Men kanske kan man väsa "hej" lite tyst..?!
I veckan bad jag kleti och pleti om tips för att få småbarnen att sova hela natten, alternativt vakna och somna om utan min hjälp, Varje natt (jag tar sex av sju nätter i veckan) är jag uppe minst 7-8 gånger. Nelly vaknar en gång, Julia två, och Linn fyra-fem. Ungefär sådär ser en genomsnittsnatt ut skulle jag tro. Oftast är det nappen som ställer till det för de små. "Fyll sängen med nappar" ljöd responsen.
Igår köpte jag ett gäng självlysande nappar som jag la i Julias och Linn sängar, och vid läggdags sa jag till dem att om de vaknade och saknade en napp, fick de leta i sängen. Första gången Linn vaknade, stålsatte jag mig för att inte rusa upp och trycka in en napp när hon ställde sig upp. Efter en liten stunds grinande satte hon sig ner, hittade en napp, la sig och somnade om! Samma procedur nästa gång hon vaknade. Och det var allt! Hon vaknade endast två gånger, och somnade om själv, efter lite gråtig gallerskakning. Och hennes skrikande väckte inte de andra, det som jag alltid är så rädd för! Julia vaknade ett par gånger, men somnade även hon om själv. Alltså, det är ju fantastiskt! Tänk om de faktiskt förstod vad jag sa!
Nu sitter jag i soffan och har just avslutat den senast inköpta lakritsglassen med den goda saltlakritssåsen som stelnar och bildar ett tak över de väl tilltagna portioner som förgyllt alla kvällar denna vecka. Per fick en frikväll och är på hockey mm, och sedan klockan fyra har jag bara haft två barn hemma. Strax efter fyra tog nämligen Pernilla och Nelly bussen in till stan, och nästa gång jag ser Nelly blir imorgon!
Den overkligt underbara Pernilla föreslog i eftermiddags att Nelly skulle sova hos henne ikväll, och min lilla docka kunde inte komma iväg fort nog! Genast skulle hon byta kläder, packa väska, "finskorna måste ABSOLUT med!", och skynda iväg till bussen (bara det - att få åka buss!). När Linn, Julia och jag stod i hallen och vinkade av dem, skrattade Nelly glatt där hon gick bortåt på grusvägen och ropade lyckligt "ni får inte följa med, det är bara jag!".
Jag kan bara hoppas att hennes småsyskon blir lika självständiga och orädda, då finns det nästan inga gränser på hur mycket kul man kan uppleva!
Igår var jag på tvillingförskola i stan, och idag var jag och alla barnen på tvillingträff i Billdals kyrka. Fyra andra treåringar var med, inklusive ett tvillingpar. De sprang omkring som galningar med Nelly i spetsen, och hon ville ABSOLUT inte gå hem när det var dags! Här fanns också en ribbstol (heter det så?) som hon lyckligt klättrade upp på gång på gång, så högt som det gick. De andra mammorna frågade lite försiktigt om hon alltid var sådär klättrig. Ja. Och hennes systrar ser och lär. Julia till exempel, hon har slutat sitta och åka på rutchkanor. Hon står upp, och springer nerför! Haha, en pappa som hade tre söner, varav ett tvillingpar, sa att han hade trott det var lugnare med tjejer, men att det inte verkade så.
Men ibland infinner lugnet sig! Tack och lov älskar alla barnen böcker! I veckan var Nelly och jag på bibblan och lånade en trave böcker, varav två redan har ändrat karaktär och antal sidor sedan innan de kom hem till oss. Julia och Linn tar gärna varsin bok och sitter och "läser", eller så sitter vi alla tillsammans. Nelly gillar att läsa för de små, och de sitter lydigt och lyssnar en stund!
Linn har börjat "smackpussas" och vill pussa oss alla, samt andra barn hon träffar och smackar ljudligt och ler kärleksfullt mot den utvalda! Även nallar och figurer i böcker får sin beskärda del. I eftermiddags när det bara var vi tre, var de så gulliga mot varandra och lekte och skrattade så mycket så jag nästan blev tårögd. Vilken grej ändå att ha en tvilling..!
Stora tjejen kan ha flätor, väljer sina kläder själv, och sover i stan..!
Ninna ninna ninna...
Otroooligt intressant!
Igår invigde Nelly och jag årets cykelsäsong! Det blev ingen lång tur, men desto mer lek och fika vid havet.
Jasså det säger ni?!
Forskningen ovan kanske är sann. Jag tror mer på en balanserad kost. Kokosbollsbakning en gång i veckan, ordning och reda.
"Det räcker nu, mamma. Jag hör dig!"
Så avbröt Nelly mig i eftermiddags när jag som vanligt tjatade på henne. Jag håller med, jag är så TRÖTT på att tjata om samma saker gång på gång var eviga dag, med samma dåliga resultat. Läste i en artikel att vi tjatar alldeles för mycket på våra barn. Hade någon spelat in oss och låtit oss lyssna, hade vi skämts ihjäl enligt författaren. Det tror jag absolut. Man ska helst inte tjata, utan med gester visa vad man vill, och liksom tjata tyst så bara man själv hör... Okej...
Men då provar jag det i morgon då, haha! Go'natt
Ska släcka snart, ska bara...
Nu har barnen sovit i ett par timmar, jag har fått tid för mig själv. Och vad gör jag nu, precis innan släckning? Kollar på kort på barnen! Jag är en sådan mes!
Men jag har kommit på en grej. Jag älskar inte barnen mer när de sover, som det kanske kan misstänkas ibland. Men det är när de sover som jag får ro att tänka! Och då tänker jag: "Herregud! Herregud vad jag diggar mina ungar!"
Ciccie skickade sååå gulliga kort på Linn och morfar sen i julas, måste bara visa ett. Och så ett på en vindpinad Julia förra helgen. Och så Nelly som blev så glad för nya hårspännen och nya hårband!
Dagens tips!
Om du funderar på att dra ut en visdomstand - gör det inte!
Om du verkligen verkligen måste, är över 25 år och tanden sitter i underkäken, se då till att planera detta ingrepp, alltså se till att boka bort ditt liv för en vecka framåt!
Det måste inte göra så ont som i mitt fall, men ta inte risken. Jag har varit ett monster skapat av smärta under en veckas tid nu, och trots två återbesök (det senaste igår) hos min tandläkare, var det så illa ikväll att jag fick en tid på Tandakuten vid Odinsplatsen. Nu har jag fått fett med bedövning, såret har spolats rent, det har konstaterats infektion i det öppna såret (varför är det inte sytt?), och någon slags tygremsa har tryckts dit som ska sitta i ett par dagar. Den ska visst verka infektionshämmande, smärtlindrande och givetvis bortstötande av nya bakterier från matrester mm.
Annars är det bra ;)
Linn har lärt sig ett nytt ord: Nej! Idag har hon svarat nej på ungefär etthundra frågor/uppmaningar. Ibland är hon extra tydlig genom att frenetiskt skaka på huvudet samtidigt, som om det behövdes. Arga leken-minen använder hon också, men utan att snabbt börja le som annars.
Det nya i Julias språkvärld är att hon härmar mig när jag säger "ajabaja" och "hötter" (hm så stavas det inte va?) med fingret när jag tillrättavisar henne eller Linn. När jag säger till Linn, kommer Julia snabbt till min hjälp, skakar ihärdigt på huvudet, säger "ajajaj" och hytter (bättre stavning?) med pekfingret, med en nöjd uppsyn!
Jga måste säga till de små på skarpen när de drar Nelly i håret eller liknande, så att inte Nelly känner att jag är hårdare mot henne än mot dem. Samtidigt går det ju inte att bortse från att de inte förstår lika bra som hon, så helt lika kan det ju såklart inte bli.
I eftermiddags var det drop in-fika på dagis, Nelly ville att vi skulle ta med Julia så det gjorde vi. Pernilla fick känna på hur det är att bara ta hand om ett barn, och Julia fick en försmak av livet på förskolan. På torsdag när mamma hämtar N på dagis, kommer troligtvis Pernilla ta med sig en lite kotte hem till sig ett par timmar så att jag kan vara hemma ensam med den andra. Känns som en bra grej att dela på dem lite då och då, dels för deras självständighetsutveckling, och dels ge dem 100 % uppmärksamhet.
Jag fortsätter knapra mina tabletter och hoppas att tandvärken ger med sig, och ser fram emot inte mindre än tre kommande (barnlediga) resor: NY om bara tre veckor, underbara Cassis (denna pärla en liten bit utanför Marseille) med Lojsan, och Stockholm med Brynellan i början på maj för Springsteenkonsert!
Här ska vi väl trivas, Lojsan? Havsutsikt och frulle vid poolen.
En söt hamn, en mjuk sandstrand mitt i hjärtat av den lilla byn och massor med restauranger som vet hur man tillagar fisk och skaldjur!
Så många tankar, så lite tid..!
Det här kan nog bli ett lite spretigt inlägg, för känslorna är liksom lite "all over the place" som vår käre Prins Daniel så gulligt uttryckte det (nej, jag har inte gått och blivit på smällen igen, och nej, inga bröllopsklockor klämtar)!
Jag har haft ont i munnen med omnejd sedan i måndags, stundtals har jag känt att jag håller på att bli tokig, och jag har hört mig själv gorma åt barnen utan att kunna hejda mig. Jag har kunnat tänka att jag kommer minnas dessa utbrott, och skämmas för dem för resten av mitt liv, men ändå inte kunnat besinna mig! Otäckt vad smärta kan göra med en. Jag har funderat en hel del på hur mycket små barn minns, och ännu mer på hur de präglas av hårda ord i alltför vass ton. En vuxen människa som tornar upp sig framför ett barn, en vuxen som är arg och (i Nellys fall) skäller, det måste ju vara...skräckinjagande! Usch usch usch! (vad som händer, imorgon ska jag inte tappa humöret, älskade älskade barn, jag lovar!)
Samtidigt har det varit en fantastisk vecka! Det har inte hänt något speciellt, men de senaste dagarna har bäddats in i en känsla av harmoni! Finns det någon bättre känsla?!
Det låter inte klokt, men det känns som om jag älskar Julia och Linn mer och mer för varje dag, det känns som om jag är lika beroende av dem som jag är av Nelly! Jag ser Linn, hon ser mig, jag ser Julia, hon ser mig. Vardagen fungerar! Vi har kommit dit nu (tack vare Pernilla så klart)! Jag hinner leka med, prata med, pussa på och ÄGNA mig känslomässigt åt både Julia och Linn, mycket mer än jag hunnit/orkat innan. Och jag hinner liksom...känna mer! Känna efter mer. Och då sköljer den enorma kärleken för dessa små tjejer över mig, precis som kärleken för Nelly gjort och gör. Jag är stenhårt beroende av Nelly, hon är en del av mig och jag är inte hel utan henne. Ta henne ifrån mig och jag dör. Jag dör. PRECIS så känner jag för Linn. Och PRECIS så känner jag för Julia. Det är en lycka att få uppleva dessa starka känslor, och utmanas av det faktum att man trots denna kärlek kan bli så irriterad och provocerad så man nästan går av på mitten!
Dessutom blir jag lycklig varje gång jag tänker på att vi är 5-6 tjejer som ska göra NY om bara en månad, den bilden plockar jag fram så fort det...behövs! Snart är en annan grym resa bokad också, jag blir lika glad av den tanken!
Som om detta inte vore nog, har jag ännu en gång blivit påmind om att det finns en person som kan det där med villkorslös kärlek. På riktigt! 100 %! Nej, det handlar inte om min Per (inte denna gång!). Jag ska inte säga att jag är expert på vad villkorslös kärlek är, men min egen lilla tolkning är något i stil med att man gör saker för andra, utan att förvänta sig något tillbaka. Åtminstone är det den sortens villkorslösa kärlek som jag tycker är...utmanande! Om jag till exempel har ansträngt mig och gjort något jag vet gör någon glad, så vill jag gärna att den personen visar/säger det! I alla fall så småningom, om jag fortsätter att göra det (annars kommer jag nog inte att fortsätta göra det!).
Det var längesedan jag, under ett samtal om villkorslös kärlek, sa till Per att min mamma ger just det!
Det finns så många exempel på detta, men jag ska bara nämna det jag märkte idag. När jag skulle hänga upp en av Nellys jackor, märkte jag att mamma sytt i en hake att hänga den i. Och då kom jag på att Nelly har flera jackor som av någon anledning inte haft någon hake att hänga dem i från början, men där mamma korrigerat den saken när hon har fått tillfälle. Aldrig har hon nämnt det, hon har bara sett att jackan inte har någon hake och löst problemet. Jag tror inte hon reagerat på att jag inte ens tackat för hjälpen.
Om jag började med att beskriva vilken taskig morsa jag ibland känner mig som, kan jag ju avsluta med att jag känner att jag är bra ibland också! Framför allt nu när jag börjat läsa "Felicia försvann" av Felicia Feldt, dottern till "barnuppfostringsexperten"(???) Anna Wahlgren. Herregud. Fylla, sexuella övergrepp, våld, nya män med jämna mellanrum... Många hemskheter nämns, men det är en helt annan grej som fastnat i mina tankar just nu.
Felicia beskriver sig som en skyltdocka åt sin mamma. "...Sätt inte ut barnen i skylten med namn och fotografi. Inte på Facebook, inte i bloggen, inte någon annanstans. Klä dem, men inte i betraktarens kläder. Det tar lång tid att laga skyltdockor."
Gör jag som fel som skriver om och lägger ut foton på mina barn? Skapar jag bilder av dem som de ska leva upp till? Jag ser ju det här som någon slags harmlös dagbok, ingenting annat...
Fast kanske är det att ta i, att oroa sig även för detta? Jag menar, jag tycker inte att jag är så särskilt lik Anna Wahlgren, då kanske det är lugnt att blogga om sina ungar? Det kanske är i smeten med allt annat, som det blir fel? Eller? Jag vet inte. Jag får väl läsa på om detta också :)
Tills dess jag vet bättre, här kommer två bilder på mina tvillingar (jag har blivit SÅ mycker mer positiv inställd till det faktum att jag har tvillingar, det märks bland annat på hur jag klär dem...!)
Och så en bild på favoritljusstakarna jag fick av mamma och pappa, och blommorna jag fick av Per!
Det kramas och pussas ofantligt mycket nu! Mellan varven. Det bråkas också ofantligt mycket om samma leksak, det svänger ofattbart snabbt!
När Nelly inte är hemma kan man passa på att snicksnacka lite med Puh och co i hennes rum..!
Efter en vecka är rosorna lika fina och doftar lika gott! Ock bläckfiskarna... I just love!
