380 gram
Ibland tvivlar jag på om jag verkligen borde vara med i tvillingforumet på Facebook. Jag blir "utsatt" för så många ledsamma öden som jag blir så berörd av och inte kan skaka av mig riktigt.
En tjej jag träffat under åren på öppna förskolan, hennes stora tjej är jämnårig med Nelly, pratade jag med för bara ett par veckor sedan. Hon skulle få tvillingar och frågade om vagn och annat. Hon fick två pojkar för ett par dagar sedan, men den ena var död.
Nu precis var jag inne och läste att en tjej fått två pyttesmå killar, den "lilla" vägde endast 380 gram. Det var den minsta de någonsin haft på avdelningen tydligen. Fyra dagar. Sedan dog han.
För att inte tala om alla vars tvillingar fötts med diverse... skavanker om man får uttrycka sig så. Under min graviditet fattade jag aldrig hur riskfyllt det är att bära och föda tvillingar, och hur vanligt det är att den ena inte klarar sig alternativt lider av något när den föds.
Ikväll har vi tagit bort den ena långsidan på spjälsängarna. Förhoppningen är att de lugnt ska trava in till mig när de vaknar istället för att jag ska behöva galoppera in i tid och otid, samt att minimera risken för att illvrål från spjälsängsfångar ska väcka övriga barn.
Vad många på forumet som nog önskar att de inte hade jobbigare funderingar att brottas med, än huruvida barnen ska ramla ur sina sängar i natt eller inte...
Några pics från Alfons Åbergs Kulturhus .
Tips på fiffiga svar?!
En vild diskussion i bilen idag mellan Nelly och mig handlade om brukandet av termen "bajskorv". Det blev ganska hätskt, och till slut rynkade ungen sina ögonbryn så mycket det bara gick, spände ögonen i mig och frågade "Och varför ska DU bestämma vad JAG ska göra?!"
"För att jag är din mamma!" (jag var inte helt nöjd med det svaret, men men)
"Neej, det är du INTE!"
"Nähä!? Och vem är det då?"
"Men det VET jag ju inte!"
Frågor på det?!
Mammas flicka! Eller pappas?
Sitta still och känna lugnet är ju inte min äldsta dotters paradgren direkt, vilket märktes igår när det var dags för besök hos frisören! Under de 10-15 minuterna som det tog, sa Nelly säkert tio gånger "Jag gillar inte att sitta sill!". Men klippt blev hon och även en liten lugg och lite lila färg i topparna hanns med!
Den här veckan har vi inte bakat kokosbollar (otroligt men sant!), men det betyder inte att vi inte fått vår beskärda del av kokosbollar! I måndags var det den årliga (frivilliga, personalkooperativ är ju bara sååå bra!) städdagen på förskolan, och där bjöds det på korv och bröd och sedan ett väl tilltaget bullbord, med bland annat sagolika kokosbollar! Och igår efter frisörbesöket delade vi på den allra godaste jag smakat (förutom delicatos, men jag vågar inte tänka på vad som finns i de masstillverkade gobitarna), och den finner man på fiket på Åhléns på Fröluna Torg! Där är vi med jämna mellanrum..!
Nelly pratar mer eller mindre hela tiden från det att hon vaknar till det att (jag tycker att) hon ska lägga sig, så det kommer en massa underhållande meningar och funderingar ur henne. När de små lagt sig, lekte Pernilla, Nelly och jag en liten stund med Pippi-huset, till vilket barnen har ett gäng olika figurer nu. Nelly ville hela tiden korrigera oss hur vi gjorde och vad vi sa och då sa jag något i stil med att det är inte så kul att leka om hon ska bestämma hur vi ska leka hela tiden.
"Om det är NÅN som bestämmer i det här huset, så är det JAG!" sa hon då, med en uppsyn som inte var att leka med! Jag tror inte att hon med "det här huset" menade Pippi-huset, tyvärr..!
Det är dessutom tvärkört att försöka bestämma vad hon ska ha på sig om dagarna. Jag köpte ett gäng fina pikéer till henne i NY, hon vägrar att ta dem på sig! Det och jeans! Hon gick jämt i jeans förr, men sen i somras, inte en chans. Igår sa hon i en ton som om jag var helt puckad: "Mamma, kläderna hänger i mitt rum, och JAG bestämmer i mitt rum, alltså bestämmer JAG vad jag ska ha på mig!" Vad ska jag svara på det?
Nu är det tack och go'natt, imorgon bär det av till öppna förskolan sen hämtar mormor Nelly efter lunch. Då ska jag ta mig in till stan och besöka en, för mig, ny barnklädesbutik som heter Digulo.
En go' helg!
På förmiddagen var Nellan och jag på teater och barnkalas med lunch, och kom hem vid halv tre då Pernilla slutade. Då var det bara Nelly, Julia och jag tills Per kom hem! Så konstigt det kändes! Så otroligt mycket...mer hanterbart! För att inte tala om när Per kommit hem! Vi kunde liksom ägna oss helhjärtat åt varsitt barn!
Jag förvaltade inte veckans barnfria natt så väl då Per och jag satt upp och drack vin ganska sent, men först vid sju kom Nelly ner till gästrummet och knödde in sina kalla små fötter under mina ben innan hon skuttade upp igen och hämtade välling som jag gav henne i lugn och ro i sängen. Sen kom Per och Julia ner och alla myste i sängen en liten kort stund innan Julia "öh-öh-öh"-ade till mig och tog mig i handen och tydligt visade att det var dags att gå upp en våning.
Med "bara" två barn hemma, varav den ena "stor", infann sig känslan att vi kunde hitta på vad som helst, så vi bestämde oss för att bocka av premiärturen av nya båten! Ingen sol, endast tre grader varmt och stundtals 45 knop gjorde turen lite kall... Men det var härligt att komma ut på havet, helt ensamma som vi var!
Tyvärr hade fiket på Donsö vi siktat in oss på inte öppnat än, samma sak för stället på Styrsö, vi missade liksom att kolla det innan vi stack iväg. Julia somnade så fort motorn gick igång, men vaknade till så fort vi saktade ner. Barnen var inte helt nöjda då det var lite kallt, men det gick bra ändå. På kvällen ställde sig Nelly upp i sin stol under middagen, hötte med fingret åt Per och mig och proklamerade att nästa gång vi åker båt ska det vara "sommar och härligt!"!
På lördagseftermiddagen var det överraskningsbrunch för Jo på Posthotellet, mycket trevligt och mycket gott! När jag kom hem fick jag ett varmt mottagande av barnen; Nelly kastade sig nerför trappan och påstod att hon "saknat mig såååå!" och Linn som ju sovit borta, lyste som solen själv!
Allt hade gått hur bra som helst med att Linn sov i Åsa, hon saknade inte oss utan verkade stortrivas med att få 100 % uppmärksamhet (såklart!)! Jag var inte det minsta orolig, men det är ändå skönt att första gången är gjord och att det var så enkelt.
Idag har Nelly haft en bebis i magen och när jag undrade hur den kommer ut, förklarade hon myndigt att doktorn har en liten liten borrmaskin och "fär" ett hål i magen och bara tar ut den!
För övrigt är det tre nya beteenden som präglar henne just nu; sedan ett par veckor tillbaka är det hysteriskt mycket "bajskorv", jag vet inte hur många gånger om dagen detta ord vävs in i allt möjligt. Vi försöker ignorera henne när hon säger det, men ibland blir det för mycket, kreativiteten känner inga gränser! Och så önskar hon sig allt. Så fort hon ser något, säger hon att hon önskar sig det. Ikväll såg hon en liten sköldpadda på teve, genast önskade hon sig tre földpaddor; en till sig, en till Doris, och en till Emelie! Och en liten mura (myra) som földpaddorna leker med! Men hon är noga med att själv lägga till att hon får önska sig det till jul, så att jultomten kommer med det!
Och så blir hon väldigt kärvänlig när det är läggdags: ömhetsbetygelserna haglar när jag sagt god natt och gått ut ur rummet. "Mamma!". "Go'natt, Nelly!". "Mamma, jag tycker så mycket om dig, du är som en glittrande färna (stjärna) i solen!". "Jag tycker om dig med, men nu är det god natt!". "Mamma, jag tycker om pappa med!". "God natt, Nelly!". "Mamma, jag gillar min mormor! Och jag saknar min farmor!" osv.
Som mamma sa härom dagen, kan det vara så att ordet "mamma" är världens mest använda ord?! Utan tvekan!
Klart man har sin Snövitklänning om man ska på teater och kalas!
"Det är ju en jättebarnvänlig båt! Den är ju så...mjuk! De kommer inte slå sig i alla fall!" Är P en bra säljare eller är jag en naiv "köpare"? Fast jag får väl erkänna att jag gillar den, och efter premiärturen har jag använt den mer än förra sommarens skoter, som jag aldrig ens satt på!
Barnen var måttligt förtjusta i att ha overall och flytväst över en massa kläder. Julia grät lite men somnade sen snabbt.
Vem kan hålla sig vaken i det här sövande motorljudet? Framför allt när man inte kan röra sig för alla kläder, vad annat kan man göra än att ta sig en liten tupplur?
Och varför inte fortsätta sova trots att båten stannat och det är dags för lunch sen...vila!
Efter lunchen fick jag bytt gore tex-handskar och Sorel-kängor mot lite smink och vanliga kläder. Sen körde min snälla sambo in mig till stan så att jag kunde ta ett glas bubbel till brunchen (vars dessertbord var fantastiskt! De godsaker som pryder min tallrik utgör bara en liten del av allt som fanns!)! Jag köpte en bussbiljett på stationen för hemfärden men missade bussen (som gått två minuter före utsatt tid! Eh...what?) och fick ta taxi hem då Per hade steken klar till 17.00..! Lunch, brunch och sen kött och potatis och sås utan något större uppehåll, härligt!
Lägg undan nallen! (och carpe diem :) )
Texten nedan är värd att läsa!
En ledsam tanke att en liten fånig apparat upplevs viktigare än ett barn...
När mobilen tävlar mot barnen
I lekparken, rullandes barnvagn, på bussen. Överallt ser man dem med nedböjda huvuden – smartphoneföräldrarna. Mobilerna får barnen att känna sig osynliga, säger psykologen.
Tips
Avvänj dig vid din smartphone
•Stäng av mobilen direkt när du kommer hem från jobbet, slå på den igen när barnen somnat.
•Om det känns för mastigt att göra så direkt – börja öva på att stänga av mobilen några timmar på helgen. Abstinensen försvinner snabbare än du tror!
•Gör det tydligt för omvärlden att du inte alltid är tillgänglig på kvällar och helger, du svarar när du hinner.
•Inför en helt apparatfri kväll i veckan för hela familjen – telefoner, datorer, tv, radio, allt ska bort. Tänd ljus, spela spel eller bara umgås.
•Tänk inte att du alltid måste ha all uppmärksamhet på barnen, utan att du behöver vara mentalt närvarande i hemmet.
•Tänk på att du har makten över telefonen, inte tvärtom. Låt inte facebookuppdateringar, sms och spelinbjudningar köra med dig.
TT Spektra
Din femåring är mitt i en lång och invecklad historia om en katt som är ett monster som också är en superhjälte och då mamma, då började tigern gå baklänges. DING! Telefonen plingar till. Någon har kommenterat det fyndiga du skrev på fejan och du plockar förstås upp telefonen och kollar. Som förälder tycker man kanske att man kan koncentrera sig på flera saker samtidigt utan problem, men experten håller inte med.
– Barnen upplever en mental frånvaro och de blir otroligt stressade. Föräldrarna kan sitta bredvid på golvet men man kan inte nå dem, säger Louise Hallin, legitimerad psykoterapeut och barnmorska.
Alla barn far så klart inte illa av att vuxna har en ny leksak, men klart är att de har fått betydligt större konkurrens om sina föräldrars uppmärksamhet nu när smartphonen har kommit in i bilden.
– Det är bara att gå till sig själv, antagligen känner du dig ganska oviktig och ignorerad om någon plockar upp sin telefon medan du pratar med dem, säger Louise Hallin.
Hon menar att den intuitiva och förfinade kontakten som är så viktig mellan föräldrar och barn trubbas av. För barn under tre år som håller på att lära sig hur världen och språket fungerar är samspelet med föräldrarna avgörande. Vi läser barnen och hjälper dem att tolka tillvaron genom att sätta ord på vad som händer.
– Att föräldrar ägnar sig åt telefonen i stället är en fattigdom för dagens barn som gör att de skriker och bråkar mer, eller ännu värre – ger upp! De blir tysta och tänker att de ändå inte har någon chans mot den där apparaten.
Många gillar att ha tillgång till jobbmail, twitter, facebook och roliga mobilspel överallt och när som helst. Ibland kan det rent av kännas som att man blir en bättre förälder när man på grund av telefonen står ut en lite längre stund på lekplatsen.
– Om det innebär att man fysiskt kan hämta tidigare på dagis och fortsätta jobba på lekplatsen så visst, av två onda ting är det väl bättre, säger Louise Hallin uppgivet.
Hon tycker egentligen inte att mekanismen att ständigt vilja vara uppkopplad är så konstig, vi är flockdjur och vill alltid vara tillsammans på ett eller annat sätt. Men för att lyckas vara tillsammans med dem man har framför näsan i stället för dem man har kontakt med via telefonen kan man behöva vara sträng mot sig själv.
– I dag bär vi på den här fruktansvärda känslan att vi måste vara tillgängliga hela tiden. Det måste vi inte!
Av: Sofia Hallonsten/TT Spektra [email protected]
I lekparken, rullandes barnvagn, på bussen. Överallt ser man dem med nedböjda huvuden – smartphoneföräldrarna. Mobilerna får barnen att känna sig osynliga, säger psykologen.
Tips
Avvänj dig vid din smartphone
•Stäng av mobilen direkt när du kommer hem från jobbet, slå på den igen när barnen somnat.
•Om det känns för mastigt att göra så direkt – börja öva på att stänga av mobilen några timmar på helgen. Abstinensen försvinner snabbare än du tror!
•Gör det tydligt för omvärlden att du inte alltid är tillgänglig på kvällar och helger, du svarar när du hinner.
•Inför en helt apparatfri kväll i veckan för hela familjen – telefoner, datorer, tv, radio, allt ska bort. Tänd ljus, spela spel eller bara umgås.
•Tänk inte att du alltid måste ha all uppmärksamhet på barnen, utan att du behöver vara mentalt närvarande i hemmet.
•Tänk på att du har makten över telefonen, inte tvärtom. Låt inte facebookuppdateringar, sms och spelinbjudningar köra med dig.
TT Spektra
Din femåring är mitt i en lång och invecklad historia om en katt som är ett monster som också är en superhjälte och då mamma, då började tigern gå baklänges. DING! Telefonen plingar till. Någon har kommenterat det fyndiga du skrev på fejan och du plockar förstås upp telefonen och kollar. Som förälder tycker man kanske att man kan koncentrera sig på flera saker samtidigt utan problem, men experten håller inte med.
– Barnen upplever en mental frånvaro och de blir otroligt stressade. Föräldrarna kan sitta bredvid på golvet men man kan inte nå dem, säger Louise Hallin, legitimerad psykoterapeut och barnmorska.
Alla barn far så klart inte illa av att vuxna har en ny leksak, men klart är att de har fått betydligt större konkurrens om sina föräldrars uppmärksamhet nu när smartphonen har kommit in i bilden.
– Det är bara att gå till sig själv, antagligen känner du dig ganska oviktig och ignorerad om någon plockar upp sin telefon medan du pratar med dem, säger Louise Hallin.
Hon menar att den intuitiva och förfinade kontakten som är så viktig mellan föräldrar och barn trubbas av. För barn under tre år som håller på att lära sig hur världen och språket fungerar är samspelet med föräldrarna avgörande. Vi läser barnen och hjälper dem att tolka tillvaron genom att sätta ord på vad som händer.
– Att föräldrar ägnar sig åt telefonen i stället är en fattigdom för dagens barn som gör att de skriker och bråkar mer, eller ännu värre – ger upp! De blir tysta och tänker att de ändå inte har någon chans mot den där apparaten.
Många gillar att ha tillgång till jobbmail, twitter, facebook och roliga mobilspel överallt och när som helst. Ibland kan det rent av kännas som att man blir en bättre förälder när man på grund av telefonen står ut en lite längre stund på lekplatsen.
– Om det innebär att man fysiskt kan hämta tidigare på dagis och fortsätta jobba på lekplatsen så visst, av två onda ting är det väl bättre, säger Louise Hallin uppgivet.
Hon tycker egentligen inte att mekanismen att ständigt vilja vara uppkopplad är så konstig, vi är flockdjur och vill alltid vara tillsammans på ett eller annat sätt. Men för att lyckas vara tillsammans med dem man har framför näsan i stället för dem man har kontakt med via telefonen kan man behöva vara sträng mot sig själv.
– I dag bär vi på den här fruktansvärda känslan att vi måste vara tillgängliga hela tiden. Det måste vi inte!
Av: Sofia Hallonsten/TT Spektra [email protected]
New York!
Hm...man kan tro att den här bloggen har dött, men så är icke fallet! Det är bara det att...jag har så mycket annat att göra, som jag måste göra först, och sen... ja, ibland kommer "sen" mycket senare än jag tänkt, typ en vecka eller så!
New York-resan kunde inte blivit bättre, jag skulle vilja skriva en himla massa men ett par foton får nog göra jobbet trots allt. Förutsättningarna för Per (och de andra) var inte de allra bästa; dagen innan jag åkte lämnade Nelly ifrån sig sina nappar (vilket gjorde henne till en hysteriskt ledsen liten tjej som fick sova hos mig) plus att Per fick en infektion i tummen och fick hela armen bandagerad! Och så hans onda rygg på det! När jag varit borta en dag, kom sviterna efter småbarnens 1,5-årsspruta, dvs rejäl förkylning och feber med allt vad det innebär. Men! Det gick förhållandevis bra ändå!
Den snälla påskhäxan som fick napparna hade lämnat en present på Nellys säng, en present som kan saker som att dricka välling, kissa och gråta!
Vi åkte 06.10 torsdag morgon och kom fram på eftermiddagen. Efter incheck på hotellet mötte vi upp femte donnan, Anna, åt en enkel middag och åkte sedan upp i Empire State Building. Så coolt det var att se staden ovanifrån, i mörker! Vi var bra trötta och det blev en tidig kväll.
Fredag morgon började redan kl 06.30. Staden var öde, långfredag som det var, och vi hade Staten Island-färjan näst intill för oss själva. Sedan avverkade vi den södersta delen av Manhattan med "ett litet" shoppingstopp på 21 century, my god vad jag hittade fina barnkläder!
Hej på dig du!
Finanskvarteren med bland annat Ground Zero var kul att ha traskat igenom.
Mäktiga Freedom tower!
På fredagen hann vi även med bland annat en tur på Brooklyn Bridge, flanerande och lunch i Chinatown, Little Italy, Soho och en tidig middag på Robert di Neros mysiga restaurang Locanda Verde!
På lördagen fyllde födelsedagsbarnet år! Det firades genom rejäl shopping på Woodbury, följt av grym middag på The Standard. Desserten, "the deal-closer" gick inte av för hackor. En gigantisk bytta med fantastiskt god chokladmousse med grädde, och det bästa: som sked fick man en slickepott..! Det blev en något senare kväll, vars sista del spenderades i en fet, vit limo till hotellet! Hip hop-musiken dånade, men tyvärr fanns det ingen skumpa i bilen!
På söndagen delade vi på oss, och syrran och jag tog lite sovmorgon och började dagen med ett besök till Carries gata och trappa, SATC-freak som man är :)
På femte avenyn var det en jättestor påskparad där man hade väldigt fantasifyllda kläder och framför allt hattar. Även en del hundar var "finklädda".
Här sitter han, Donald. (Eller?)
Vi åkte linbana och kikade in genom "vanliga" människors fönster, vi shoppade och vi gottade oss på supergulliga Magnolia Bakery.
På kvällen åt vi återligen middag i meatpacking district, den här gången på en stimmig, härlig fransk restaurang, Pastis. Limo hem igen, utan hip hop-musik dock :(
Sista dagen började med grym utsikt från Rockefeller Centers utsiktsplats, sen var det shopping som gällde!
Abercrombie levererade, och besöket på Tiffany & co gjorde mig glad eftersom jag länge letat efter ett halssmycke som symboliserar kidsen.
TIll slut bestämde jag mig för att köpa Paul Smith-fatet jag varit sugen på i typ två år. Dels älskar jag det, men framför allt är ju Per PS-galen när det gällde skor. Han har väl 8 par gympadojjor eller nåt.
Jag shoppade hur mycket kläder som helst till barnen, och lite smått och gott till mig, bland annat manuset till SATC-filmen! (Det var ditt fel, Annika, det var du som såg det och ropade på mig!) Tur, för jag gillar det skarpt!
Hej då du underbara stad! Jag säger som den gamle gode Terminator; I'll be back!
Det var hur mysigt som helst att komma hem till familjen (där den enda jag saknat var Per!), barnen var så goa så goa! Nelly blev euforisk över sin Snövit-klänning, och har sedan jag kom hem, haft den varje morgon innan dagis! Den och finskorna!
Ett par mysiga timmar med barnen, tills Julia ramlade och slog i huvudet i golvet och svimmade i min famn. Det var något av det mest obehagliga jag varit med om, och samtidigt som hon började skrika, kände jag tårarna bränna. Jag hade inte sovit alls på hemresan, och hade nu varit uppe i 1,5 dygn. Tröttheten och den sekundsnabba tron att hon dog i min famn, blev för mycket. Lugna Per tog över henne i sin famn, och efter bara lite gråt blev hon som vanligt igen.
När barnen somnat, ringde vi dock 1177 som sa: Åk in med en gång! Det var bara att väcka lillskruttan och packa in henne och Per till Axessakuten som skickade vidare dem till Östra. Per var sjukt trött efter 6 nätter med barnen, och jag var så trött så jag gick nästan av. Men det gick ju inte att sova förrän de kom tillbaka vid ett, och allt var lugnt. Som om det inte var nog, kräktes Linn på natten, och för säkerhets skull tog vi med dem båda till VC dagen efter. Men det var inget fel på någon av dem, halleluja!
En av tjejerna på bokklubben sa härom veckan att någon sagt att man inte blir lyckligare av att få barn. Någon studie typ har visat att lyckan och alla andra positiva känslor balanserar jämnt med all oro och alla andra negativa känslor som kommer. Den där studien har onekligen en poäng.
Som tur är kan man ju lika gärna, om inte hellre, sträva efter att känna harmoni i livet! Med eller utan barn. Då är man hemma. Tror jag (självutnämnd filosof som jag plötsligt blev ;) )!
All right, det är lördagskväll, Per är på Dorsia och snackar goja med Andersson och jag har just återupplevt NY-resan! Om morgondagen bjuder på samma väder som idag, ska vi packa in kids och picnicväska och grilla korv till lunch vid havet! Inatt sov Nelly i Åsa, och i förmiddags roade sig Per, jag, Linn och Julia vid T-bryggan. Imorgon kanske det kan bli Askimsbadet som vi testade i veckan. Stor sandstrand, lekplats, gräsmatta och berg som en viss liten fröken älskade att klättra i! Over and out :)
