Men vem är det som kör (trotsar) egentligen?

 
Jag har börjat läsa "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul.
 
Han beskriver trotsåldern ur ett väldigt intressant perspektiv. Det är enligt honom föräldrarna som reagerar trotsigt på barnets plötsliga självständighetskrav vilket utlöser negativa reaktioner hos barnet:

"Trotsåldern
Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet från föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man står en morgon och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!". Vid den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej det kan du inte!" eller "Nej sluta nu, vi har inte tid med sånt trams" eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!

Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende. 
Begreppet trotsålder är typiskt för en makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling allt mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."

Utifrån detta skulle man alltså kunna säga ungefär så här:
Alla barn genomgår en självständighetsålder. Bara vissa barn utvecklar en trotsålder.
 
 
Jag har bara läst ett par sidor, men blir grymt sugen på att läsa mer! Och sugen på att fortsätta på "5 gånger mer kärlek" som jag började på i Thailand i februari. 
 
På tvillingforumet på facebook jag är med i, skrev någon igår ett inlägg om sina trotsiga tvååringar och snabbt kom en drös kommentarer med erfarenheter av olika sorters trots, och folk jämförde vilken ålder som är värst, "Ha! Tycker ni de är jobbiga i tvåårsåldern?! Vänta då tills de blir fyra! DÅ snackar vi!" osv.
Jag har inte alls de här erfarenheterna med Nelly. Klart hon trotsar, men det är hanterbart. Sedan jag läste lite ur "5 gånger mer kärlek", försöker vi ge henne mycket positiv uppmärksamhet helt apropå ingenting. Till exempel när hon var ganska gapig, drygt två år gammal, började vi (enligt boken) att snabbt berömma henne så fort hon talade i vanlig samtalston istället för att bara gräla på henne när hon gapade. Det blev fler och fler tillfällen av beröm, och färre gapgräl. En dag insåg vi att hon slutat gapa! Japp, så var det.
 
Efter ett antal totalt icke-konstruktiva, utan bara gnälliga inlägg på den där statusen igår, skrev en tjej att varje gång hennes dotter hade börjat trotsa sådär bråkigt och som om hon inte visste vad hon ville mer än att hon var anti allt, hade hon (mamman) betett sig som om dottern bett om en kram! Hon hade alltså gett henne en kram, och det funkade varje gång! Tjejen blev paff, och glad, och glömde helt bort sig och kramade tillbaks!
 
Villkorslös kärlek...! Kan det bli tydligare?! Barn behöver inte höra att de är duktiga (jag avskyr det ordet!), när de bygger ihop någon byggsats eller målar ett streck på ett papper. Om de upplever villkorslös kärlek. 
Så, nu har hobbypsykologen Lotti mästrat färdigt ;)
 
Återkommer säkerligen till detta ämne tidigare än önskvärt. OM jag överlever dagens sammandrabbning med Renato the killer...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0