barnbullarochrocknroll.blogg.se

Efter Nellys ridning igår, åkte barnen och jag till simhallen och Nellys simlektion. Medan hon övade bentag med fröken Lina, lekte Julia, Linn och jag och efter lektionen joinade Nelly oss. Det gick hur bra som helst att ha mysigt i simhallen, utan stress, barnen och jag! 

Sen var det tvål och schampo på alla, och bastu och blåsa håret och leta upp barnen i diverse skåp och få med dem hem till kvällsmat och läggning. 

Per var i Stockholm och jag såg äntligen "Sarahs nyckel" som jag tänkt se i flera år. Jag visste att den skulle vara bra, och den är ju tyvärr aktuell med tanke på det inskränkta "vi och dem"- tänket som sprider sig i vårt samhälle. 

För övrigt har jag kärat ner mig i Miriams version av "Ett sista glas", men originalversionen, en irländsk folkvisa, är bra den med.  

Den totala upprymdhet hon visade igår, den rena lycka hon kände, det fullkomligt lyste kring henne! Vi fick ringa morfis (Linns smeknamn på morfar) vid läggdags och delge honom den stora nyheten! 

Passande nog, var morbror Daniel här igårkväll och fick ta del av glädjeyran, och bevittna hur Nelly pratade för sig själv, liksom mumlade att hon bara inte kunde fatta att det var sant! 

Vi tjuvstartade Halloween idag. Ungarna skrämde livet på moster Annika och Brisis (Linns smeknamn på Brian), eller..?

Det är rätt tröttsamt när rediga "jag har överlevt småbarnsåren och totalt glömt hur jobbigt det var-"föräldrar ska mästra om att det minsann blir tuffare och tuffare att vara förälder ju äldre barnen blir.

All den där oron man har för en liten bebis... Ger jag min bebis tillräckligt med (rätt) mat, är jag nog uppmärksam på de olika skriken och kan ge den hjälp hen behöver, sätter jag på blöjan lagom hårt, tränar jag den lilla nacken lika mycket som alla andra, gör jag något fel eftersom ungen inte sover?

Och så vidare.

 

Nu kan jag nog tycka att vi har större delen av småbarnsåren bakom oss då barnen är fyra och snart sex. De mår hur bra som helst och verkar harmoniska och lyckliga, även om det fortfarande finns lite att önska vad gäller sömnen.

 

Jag börjar förstå vad jag tror redigbyxorna menade. Barnen blir större, deras värld och förmodade skyddsnät utgörs inte längre av Per och mig till 100 %. Så nu ser oron annorlunda ut. Oron över att någon idiotjävel gör något mot mina barn. Just nu finns det tre (!) bökiga ämnen vi behöver ta upp med Nelly, för att världen är helt skruvad.

Flyktingkatastrofen är ett av dem. I början av veckan pratade jag med Nelly om vad en flykting är, varför människor måste fly, och det var inte roligt att tvingas svara ärligt på hennes frågor om barnens situation. Skadas även barn? Drunknar verkligen barn? Vem tar hand om de barn som drunknar? Hemskt. Tårarna kom i både hennes och mina ögon.

 

I början på veckan försökte en man locka in ett barn i en bil utanför Nellys skola, och dagen efter kom ett mail från rektorn där vi föräldrar uppmanades att försöka förklara det allvarliga i detta för barnen. Imorse kom ett mail från rektorn innehållande vad som bestämdes på morgonens extrainsatta personalmöte med anledning av gårdagens vidriga vansinnesdåd i Trollhättan. Fr.o.m nu kommer alla dörrar, förutom porten i huvudentrén, hållas låsta, och aktiviteter kommer i större utsträckning förläggas med hänsyn tagen till där personalen har bäst uppsikt.

 

Jag hatar att jag ska behöva ingjuta rädsla i min inte ens sex år gamla dotter! Rädsla för att någon ska försöka ta henne, rädsla för att någon idiot ska komma till skolan så att man måste hålla dörrarna låsta. Hon är ett barn, hon ska bara behöva tänka på att vara barn! Leka, leka och leka ännu mer. Jag måste vara den vuxna här och inte låta min oro för att något ska hända, slå rot i henne, samtidigt som jag ska försöka få henne att förstå att hemska saker händer, men att risken för att det skulle hända henne är oerhört liten. Svår uppgift. Mamma, ska jag vara rädd eller inte?

 

Att det finns flyktingar är en annan sak. Det är inte aktuellt än att grotta ner sig i snack om krig, och allt det jävliga och orättvisa och orimliga i det, och att det skulle utbryta krig som gjorde att vi behövde fly är ingen oro jag när.

Människor i nöd finns i mina barns vardag, vi ger dem en tjuga varje gång vi är vid Ica. De är ofarliga, jag lär mina barn att vi hjälper människor som har det svårt. Det är enkelt, det är inte det minsta jobbigt. Livet är orättvist, vi föddes i ett rikt land där det råder lugn och ro (?), många människor hade inte den turen. Vi hjälper dem så gott vi kan. Punkt.

 

Men att en liten lort med, enligt tidningarna, högerextrema åsikter, tar livet av flera människor och förstärker känslan av att vi ska leva vårt liv i rädsla... Ruskigt svårt att förstå. Så förbannat onödigt.

Spontant vill jag bara grina och känna den totala hopplösheten. Alternativt hoppas på att vi kan nå en lösning. T.e.x. att de som tycker att våld och rädsla är bra grejer, kan flytta. Till Mars. Så kan vi andra som vill leva utan våld och rädsla, få göra det.

 

Men det får helt enkelt bli att ännu en gång påminna mig om att det finns massor med människor som är snälla och hjälpsamma. Och att visa barnen hur sådana människor är, vad de gör.

 

Kan förresten tycka att Astrid Lindgren borde fått pryda en högre valör än tjugan, men samtidigt är det kanske den sedel barn mest kommer i kontakt med, så det var väl genomtänkt och bra ändå.