Låt oss skita i Jante!
Jag, liksom de flesta föräldrar vågar jag påstå, är så stolt över mina barn! Mamma var så stolt över mig och mina syskon när vi var barn, ibland så jag tyckte det var genant, men nu förstår jag henne!
Idag är jag megastolt över min äldsta dotter!
Inskolning, och första gången någonsin som de fyra fröknarna har tvillingar. (Då har de jobbat drygt 20 år på förskola.)
En och samma fröken som skolar in båda mina minipyttar.
Under sångstunden i förmiddags blir Linn, anledning vet jag inte, ledsen, frågar efter mamma och vill bli tröstad i frökens famn. Då vill Julia också till dennes famn, van som hon är att slåss om en och samma famn. Hon blir ledsen när syrran är ledsen, och fröken klarar inte av situationen att båda gråter, är ledsna och vill vara i hennes famn. Hon har fullt sjå med att trösta Linn som var ledsen först och "på riktigt". Men nu är Julia som sagt också ledsen, på riktigt.
Då träder Nelly in och hjälper fröken! Hon lockar och pockar och lyckas få Julias uppmärksamhet, och med hjälp av en liten batteridriven, hoppande hund, får hon Julia på andra tankar så att fröken kan ägna sig åt ledsna Linn medan Julia istället sitter i Nellys famn.
När jag kommit på eftermiddagen och fröken kallade till sig Nelly och gav henne fett med cred för detta, betedde sig Nelly som om det var det mest självklara i världen. Hon, som knappt brytt sig om att småsystrarna hänger på dagis, som har fortsatt köra sitt race och knappt ägnat dem en blick. Idag visade hon att hon finns för dem när de behöver henne, punkt.
Villkorslös kärlek, det vi vuxna läser om i böcker, medan barnen bara har det i sig! Nelly, ikväll har jag druckit rödvin med din fina pappa på vår nya uteplats i skenet av en sprakande eld och i det terapeutiska ljudet av trädkronornas sus. Nelly, du är min förebild och jag hoppas du en dag ser mig som din.
