barnbullarochrocknroll.blogg.se

Den totala upprymdhet hon visade igår, den rena lycka hon kände, det fullkomligt lyste kring henne! Vi fick ringa morfis (Linns smeknamn på morfar) vid läggdags och delge honom den stora nyheten! 

Passande nog, var morbror Daniel här igårkväll och fick ta del av glädjeyran, och bevittna hur Nelly pratade för sig själv, liksom mumlade att hon bara inte kunde fatta att det var sant! 

Vi tjuvstartade Halloween idag. Ungarna skrämde livet på moster Annika och Brisis (Linns smeknamn på Brian), eller..?

Det är rätt tröttsamt när rediga "jag har överlevt småbarnsåren och totalt glömt hur jobbigt det var-"föräldrar ska mästra om att det minsann blir tuffare och tuffare att vara förälder ju äldre barnen blir.

All den där oron man har för en liten bebis... Ger jag min bebis tillräckligt med (rätt) mat, är jag nog uppmärksam på de olika skriken och kan ge den hjälp hen behöver, sätter jag på blöjan lagom hårt, tränar jag den lilla nacken lika mycket som alla andra, gör jag något fel eftersom ungen inte sover?

Och så vidare.

 

Nu kan jag nog tycka att vi har större delen av småbarnsåren bakom oss då barnen är fyra och snart sex. De mår hur bra som helst och verkar harmoniska och lyckliga, även om det fortfarande finns lite att önska vad gäller sömnen.

 

Jag börjar förstå vad jag tror redigbyxorna menade. Barnen blir större, deras värld och förmodade skyddsnät utgörs inte längre av Per och mig till 100 %. Så nu ser oron annorlunda ut. Oron över att någon idiotjävel gör något mot mina barn. Just nu finns det tre (!) bökiga ämnen vi behöver ta upp med Nelly, för att världen är helt skruvad.

Flyktingkatastrofen är ett av dem. I början av veckan pratade jag med Nelly om vad en flykting är, varför människor måste fly, och det var inte roligt att tvingas svara ärligt på hennes frågor om barnens situation. Skadas även barn? Drunknar verkligen barn? Vem tar hand om de barn som drunknar? Hemskt. Tårarna kom i både hennes och mina ögon.

 

I början på veckan försökte en man locka in ett barn i en bil utanför Nellys skola, och dagen efter kom ett mail från rektorn där vi föräldrar uppmanades att försöka förklara det allvarliga i detta för barnen. Imorse kom ett mail från rektorn innehållande vad som bestämdes på morgonens extrainsatta personalmöte med anledning av gårdagens vidriga vansinnesdåd i Trollhättan. Fr.o.m nu kommer alla dörrar, förutom porten i huvudentrén, hållas låsta, och aktiviteter kommer i större utsträckning förläggas med hänsyn tagen till där personalen har bäst uppsikt.

 

Jag hatar att jag ska behöva ingjuta rädsla i min inte ens sex år gamla dotter! Rädsla för att någon ska försöka ta henne, rädsla för att någon idiot ska komma till skolan så att man måste hålla dörrarna låsta. Hon är ett barn, hon ska bara behöva tänka på att vara barn! Leka, leka och leka ännu mer. Jag måste vara den vuxna här och inte låta min oro för att något ska hända, slå rot i henne, samtidigt som jag ska försöka få henne att förstå att hemska saker händer, men att risken för att det skulle hända henne är oerhört liten. Svår uppgift. Mamma, ska jag vara rädd eller inte?

 

Att det finns flyktingar är en annan sak. Det är inte aktuellt än att grotta ner sig i snack om krig, och allt det jävliga och orättvisa och orimliga i det, och att det skulle utbryta krig som gjorde att vi behövde fly är ingen oro jag när.

Människor i nöd finns i mina barns vardag, vi ger dem en tjuga varje gång vi är vid Ica. De är ofarliga, jag lär mina barn att vi hjälper människor som har det svårt. Det är enkelt, det är inte det minsta jobbigt. Livet är orättvist, vi föddes i ett rikt land där det råder lugn och ro (?), många människor hade inte den turen. Vi hjälper dem så gott vi kan. Punkt.

 

Men att en liten lort med, enligt tidningarna, högerextrema åsikter, tar livet av flera människor och förstärker känslan av att vi ska leva vårt liv i rädsla... Ruskigt svårt att förstå. Så förbannat onödigt.

Spontant vill jag bara grina och känna den totala hopplösheten. Alternativt hoppas på att vi kan nå en lösning. T.e.x. att de som tycker att våld och rädsla är bra grejer, kan flytta. Till Mars. Så kan vi andra som vill leva utan våld och rädsla, få göra det.

 

Men det får helt enkelt bli att ännu en gång påminna mig om att det finns massor med människor som är snälla och hjälpsamma. Och att visa barnen hur sådana människor är, vad de gör.

 

Kan förresten tycka att Astrid Lindgren borde fått pryda en högre valör än tjugan, men samtidigt är det kanske den sedel barn mest kommer i kontakt med, så det var väl genomtänkt och bra ändå.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har varit i kontakt med en tjej som hjälper en fembarnsfamilj från Afghanistan som bor i Kortedala. Tre barn och nyfödda tvillingar, pappan förlorade just sitt jobb som kock. De har 8000 kr att leva på per månad. När tvillingarna var små, kostade bara deras (och nellys) blöjor 3500 kr per månad... Jag har satt in pengar till dem men vill göra mer och har frågat om vi får hälsa på dem, lära känna dem och ta med de större barnen till Slottsskogen tex. Inget svar än, men hoppas på det. 

Tydligen är fd Ibis hotel vid Järnbrottsmotet numera en flyktingförläggning och dit kan man åka och lämna kläder och leksaker. Det har jag på min "to do"-lista. 

"Yes man!"-dagen i lördags gick bra!

 

En ledig lördag, Linn, Nelly och jag hemma.

Barnen frågade om de fick se på film efter frukosten, det fick de (jag passade på att ta en dusch!), och sedan åkte vi till Ica och handlade b.l.a. lördagsgodis. Jag såg att Nelly blev lite förvånad och glad när jag sa att jag inte skulle tjata om tio bitar, utan att hon själv fick ta ansvar för hur mycket lördagsgodis som är lagom (hon tog inte mer än vanligt!). 

 

Sedan åkte vi till Slottsskogen och gosade med djuren i Barnens zoo, hamnade på en rockkonsert vid Björngårdsvillan, fikade på medhavt kaffe och bullar, spanade in sälarna och köpte heliumballonger. Av vana sa jag nej när Nelly ville ha en, men när vi gått ett par meter, kom jag på mig själv och vi gick tilbaka. Hon valde en stor Frost-Elsa, Linn en liten, och så köpte vi givetvis en till Julia också. 80 spänn för en ballong är saftigt tycker jag, men tack och lov har vi väldigt tacksamma barn!

När vi tjingat på pingvinerna och Nelly visat oss barfotastigen (grymt ställe! Ligger vid fiket nedanför pingvinerna, vid Azaleadalen), flög Nellys ballong upp i luften, och Nelly som aldrig gråter... Oj vad tårarna sprutade! Det var bara att knata tillbaka till tantan som säljer dem och punga ut med 80 spänn till. 

 

Strax före middagstid kom Per hem från Sthlm, och vi fyra hade en väldigt mysig söndag (trots att Per var sjuk), och sedan var det skönt att Julia kom hem igen! Hon spann som en katt när hon märkte hur glada Linn och Nelly var för att hon var hemma! 

 

 

Per är i Sthlm och Julia på Mollösund med mormor. 

I morgon ska jag anamma tänket i filmen "Yes man!" (heter den så? Den där Jim Carrey testar att säga JA till allt)

Jag ska se hur länge jag klarar att svara ja på vad barnen än frågar! 

Och när vi köper lördagsgodis ska jag 

i n t e påminna Nelly om att hon får ta tio bitar, utan hon ska få ta så mycket hon själv tycker är lagom, hon ska få det ansvaret och slippa kontrollen och det ska bli spännande att se hennes reaktion och att kika i hennes påse! 

Vi har redan pratat lite om morgondagen; vi ska gå ner till havet och se om björnbären längs strandpromenaden har mognat, och vi ska på Nellys begäran ha massagestund, hon ska visa mig de olika momenten de gör i skolan (snö, regndroppar, sågen, bullar...). 

Dubbeltofs är tydligen grejen... 

Ska fixa ett provisoriskt pass, såhär två dagar innan tjejhelg i Palma. Skönt, visste inte riktigt vad jag skulle göra med de där 980 kr som brände i plånkan! 

Solen skiner, familjen Whyte har landat på svensk mark efter 30 h resa från Nya Zeeland (gissa om ni är efterlängtade!) och jag har tre utlandsresor inbokade inom loppet av fyra månader (fyra, om man räknar Gotland, det borde man nästan) så livet känns rätt gött! 

Nelly har blivit utsparkad från dagis (sista dagen på dagis får man hoppa ut genom fönstret medan en fröken "sparkar" en i baken), och nu har barnen sommarlov! 

Båten ligger i, cyklarna används frenetiskt på vår nya väg utanför huset, och det glufsas jordgubbar morgon, middag, kväll. Här skapas barndomsminnen med andra ord! 

Nattade och kramade de jag la, Linn och Nelly, extra länge ikväll. Tanken på att någon jävel skulle ge sig på mina barn... Förstår att det finns de som är för dödsstraff. 

Och herre min Gud, jag vet att jag har en tendens att ropa hej innan jag ens sett ån, men låt gå. Klockan är strax halv sju, och inte ett pip i natt, inte ett besök! Linn grät vid 22 och då gick jag in till henne men det är allt! 

Jag får ju sådan lust att köpa varsin present till dem...! 

Nu ska den här följeslagaren skänkas bort! Ligginsatserna är i princip oanvända då vi inte fick vara ute med barnen de första månaderna, men vagnen har släpats med på diverse resor och inte fått så värst mycket kärlek så jag kan nog inte med att försöka sälja den. 

När jag hämtade på dagis idag, berättade en av fröknarna inför Nelly att hon överöst Nelly med komplimanger (som annars är Nellys grej, till alla hon möter) idag. Anledningen var att en flicka som ska börja på dagis efter sommaren, varit och hälsat på idag. Och Nelly hade tagit hand om den blyga flickan som den bästa vän man kan tänka sig; visat henne runt och cyklat runt gården ("typ hundra varv, mamma!") med henne bak på cykeln... 

Nelly är min idol! Så trygg i sig själv och så full av kärlek, som bara kommer. 

Snart är det Mors dag! Hoppas barnen har koll på de här glajjorna i jeans, de kan väl passa i Palma! 

Funderar på att försöka mig på midsommarkransar till kidsen i sommar, de här var ju så fina! 

Jösses, nu är klockan 06.50, och snart måste jag väcka mina tre små kompisar. Att Nelly sover länge kan ju ha att göra med att de stora barnen hade kvällsmys i skogen med fröknarna igår kväll, hon kom hem kl 21. Men att de andra fortfarande sover...? 

Måste nig köpa en Triss idag! 

Dels kan jag inte fatta hur jag kan ha fått dessa tre underbara minimänniskor! 

Imorgon spenderas förmiddagen hos frissan, och på kvällen ska vi ut och äta ett par stycken. 

Och så är det min natt i gästrummet, life is good helt enkelt! 

Det första jag gör när jag är klar är att påminna mig om att jag ju ligger efter med att framkalla bilder och sätta in i fotoalbum, varje barn har sitt eget album såklart, för hela 2013 och 2014. Så nu har jag skapat tre mappar och går igenom månad för månad vilka foton som ska framkallas till vilken mapp. Jag har tagit ett å annat kort så det tar lååång tid! 

Jag har möblerat om i Linn och Julias rum; förlängt deras sängar, köpt nya bord och stolar, hyllor, posters, stora täcken, sängkläder, och diverse förvaring. Nelly har också fått nya bord och en ny stol, och en jordglob som hon var måttligt road av. Men nu kan hon i alla fall se hur långt det är till Charlie i Nya Zeeland! 

Och så blev jag helt kär i denna hemmasnickrade molnhylla som jag förkastat tidigare i ett tillfälligt tillstånd av måttfullhet men som jag nu inte kan släppa. Hag förstår ju att det inte är svårt att köpa en tavellist, åka till en bygghandel och köpa en tunn träskiva, såga till den, måla den och skruva fast den på tavellisten. Men det är onekligen ett nytt projekt... 

Och hur kan förresten en treåring älska superstarka djungelvrål?! 

Som svar på min fråga vad Nelly tyckte om Victoria som jag hittade på grannar.se igår och som var hemma hos oss idag, och som det kändes väldigt bra med, som alltså ska hjälpa oss med barnen framöver. Många "som" blir det :)

Det är bara löjligt att tro att man ska kunna ersätta Pernilla, hon är undantaget till regeln "Om det verkar för bra för att vara sant, så är det nog det".

Hon bor i Amundövik, alltså cykelavstånd från oss, har egen bil, skrattar mycket och två av tre barn gav henne en rejäl kram när hon gick hem. 

Och hör här då: hon har två hästar som står på Billdals ridklubb, där Nelly rider. 

Hon frågade Nelly vilken häst som är Nellys favorit, Nelly svarar "Dino" och det visar sig att Dino, av alla hästar, är Victorias första häst! Alltså den första hästen hon ägde, för många år sedan! Vad är oddsen, liksom?!

Hon är i princip uppvuxen i stallet där Nelly rider varje vecka och nästnästa vecka är det hon som följer med till lektionen! 

Hon har dessutom två hundar, som jag misstänker kommer få stifta bekantskap med systrarna Lundberg inom kort! 

På lördag kväll kommer Per hem från sin vecka i Spanien, och har man inte lust att, som han, gå all in på att mixa gröna smoothies och göra juicer med den nya maskinen, slow juice-någonting, som han har införskaffat, kan man, som jag, köpa denna supergoda råsaftjuicen i mataffären! 

Kvällens fråga av min nyblivna femåring! 

Jag hade nästan somnat i hennes säng, halv nio en fredagskväll, men piggnade ju snabbt till. 

"Det var liksom ett helt annat liv. Men det bästa som har hänt mig i mitt liv är att jag fick dig", blev mitt svar. 

"Och det bästa som har hänt mig är att jag kom till just dig!" svarade Nelly. 

Det kändes väldigt skönt med tanke på hur bråkigt och osmidigt det är mellan oss dagtid. 

Hon lovade att försöka vara snällare i tonen mot Linn och Julia och även ge dem en chans att få vara i hennes rum. Och om de inte misslyckas, dvs springer iväg och gömmer hennes saker så att de försvinner, ska de få fler chanser! 

Läggningsstunden är definitivt en av dagens höjdpunkter. 

Och eftersom Per är borta i en vecka får jag tre läggningsstunder per kväll ett tag nu 😊 

Julia som jag vabbat för idag pga ögoninflammation. När vi kört systrarna till dagis imorse köpte vi croissanter på Ica och passade på att kissa på barntoaletten där! 

Nyårsfin Nelly som mer än mycket annat uppskattar att få äta middag med mamma och pappa, själv! 

Bästa födelsedagstårtan fixade mostrarna på julsemestern på Teneriffa! 

December har varit en väldigt omtumlande tid, eller egentligen är det de senaste fem åren som har varit det, sedan vi blev föräldrar. 

Men efter ett rejält störtdyk ner till botten, är jag helt övertygad om att 2015 blir det år dels då barnen börjar sova bra (de har inget val, nu åker hårdhandskarna på!), dels då vuxenrelationen i familjen Hed/Lundberg  kommer klättra upp ett par pinnhål på priostegen, och det ser jag verkligen fram emot! 

Bara tre dagar kvar till första advent! Vart tog november vägen? 

Hög tid att fylla julkalendern. I år blir det fokus på upplevelser snarare än presenter. Barnen ska få lite småsaker, men mest blir det små meddelanden om att vi ska åka och titta på den levande julkrubban vid Domkyrkan, slå in och lämna julklappar på Gothia till Göteborgs behövande barn, göra pepparkakshus, diverse julpyssel såsom   julkort och saker att hänga i granen.... 

Jag är lite orolig över hur det ska gå. Det brukar inte ta mer än ett par dagar tills det är lugnt men det var inte helt smärtfritt med Nelly. 

Känns lite taskigt att vi vuxna vänjer dem vid något som de sedan förknippar med trygghet, tills vi vuxna bestämmer oss för att ta tillbaka den tryggheten! Men så är det, och Linn som är nappigast har ju sin älskade nalle, så det går nog bra. 

Lyckan var total; inte nog med att de fick välja bland alla sorters såser och strössel, de fick dessutom själva göra sin glass genom att dra i spaken på maskinen. 

Jag har ägnat mig åt barnen h e l a dagen; varken dukat av, tvättat, packat upp, städat eller någonting annat mindre viktigt.

Vi åt lunch på Lasse-Maja och därefter åkte vi till farmor som haft min bil. Fika och kiosklek och sedan en kortis med Linn på Kungsmässan. 

Mamma, pappa och Nelly kom hem till middagen och vi hade en mysig kväll med diverse av Nelly påhittade träningsspel som alla vuxna var med på! 

Sedan jag träffade Nelly för 10 dagar sedan, har hon lagt sig till med stockholmska "i"! Gölligt!

Det knöt sig runt hjärtat när hon kom hem och Linn såg förälskad ut och genast ville krama sin storasyster, och Julia ville samma sak! 

De är bäst. 

Fredagen i Palma blev riktigt skön. Sovmorgon efter sista kvällen-snack med goa tjejer inklusive Amelias chefredaktör och ansvariga för alla Amelias specialtidningar, sedan inget på schemat förutom poolhäng och hej då till stockholmarna och en helkroppsmassage. 

Lite Skype med barnen, första gången på hela veckan (det blev inget härom kvällen) och sedan en drink på Puro beach med Annika i solnedgången. 

Absolut sista kvällen och gemensam middag med de som var kvar.

På lördagen körde jag denna veckas sista pass; cross training på stranden! 

Sedan packa, duscha, utcheck och lunch. De sista timmarna spenderades vid poolen, helt ljuvligt! 

I morgon åker Per iväg och kommer hem onsdag, och på fredag åker jag iväg igen och kommer tillbaka på måndag så nu är man inne i ekorrhjulet! 

Känns extra bra med lite go träningsverk i axlar och ben, och lite färg på kinderna.

Hur har jag inte saknat och längtat efter min gosiga Linn?! 

Det känns som en ynnest, och lika gott är det att barnen varken saknat eller längtat efter mig! De har också vett på att njuta i nuet 😊 

Halv sju kommer bussen som kör oss till flygplatsen så nu är det njuta in i det sista som gäller. 

Cecilias discodans härom dagen är en av de roligaste stunderna (och ett av de 16 träningspass det blivit) den här veckan. 

Men den bästa stunden var i torsdags när vi sprang ner i havet och kastade oss i det varma, liksom lena, havet, efter att ha sprungit en mil! 

Jag satte upp mig rätt tidigt på den listan men när torsdagen kom, gruvade jag mig något vansinnigt för det och kände verkligen inte för det. Jag strök mig och skrev mitt namn på andra sidan av listan, för power walk. 

På så sätt blev torsdagen en bra dag med afrodans på stranden och softande vid poolhäng. Noll uppladdning för att springa en mil i stekande sol med andra ord.

Men när vi stod där och "loppet" skulle starta, tänkte jag plötsligt "Varför ska jag bestämma mig för att jag inte klarar detta innan jag ens har försökt?"

Så jag sprang! Eller, lunkade är nog mer rätt benämning. Efter 1 km var det ett kort stopp liksom vid 2,5 och 5 där de spelade musik och vi fick vatten och nötter. Utöver de stoppen gick jag inte ett steg fram till 7,5 km-stoppet!

Den sista sträckan blev det några gånger att jag gick en kort sträcka, men då var jag tvungen att springa snabbare för att komma ifatt den första klungan som sprang efter Leila, som sprang först. 

När det var 50-100 m kvar till mål, fick jag nya krafter och sprang så fort jag kunde, det var helt underbart!

Jag är glad att jag hade solbrillor för tårarna vällde fram. 

Sen av med skorna och ner i havet! 

Efter löpträningen som nästan tog kål på mig, fick jag tips av Leila angående min diastas. 

Det var ett skådespel när bandet körde Motown-låtar och de något äldre damerna flög upp och dansade järnet! 

Paddla paddla!

Danspass med Cecilia

Föreläsning med Cecilia. Hon berättade om sitt liv och hur det går till i Let's dance. Intressant men alldeles för lite skvaller!

Sofie som pratade om att uppnå sina mål. Första gången hennes man skulle springa ett maraton, låg han avsvimmad för han hade just cyklat 18 mil och simmat 3,8 km så han var rätt trött. Men han löste maratonloppet! Sensmoralen är att man alltid har mer att ge, hur trött man än känner sig. 

Malin Berghagen är vig!

De flesta var på hennes yoga.

Karaoke! 

Sofie höll en jättebra föreläsning med konkreta tips om hur man når sina mål!

Hom tycker att man ska upprätta ett kontrakt med sig själv och signera det. Det är precis vad jag tänker göra nu istället för att lyssna på Malin Berghagen. Efter det hårda "Maxa din förbränning"-passet i stekande sol, testade jag (och samtliga övriga Amelia-resenärer) Malins yoga. Jag var skeptisk till vad yoga ger, och jag bröt faktiskt efter halva passet. Jag tycker inte att det är varken kul eller skönt. 

 

Men att halvligga på sängen med eftermiddagsbrisen som leker i de skira tyllgardinerna med ett glas bubbel och det solklara målet (och dess belöning) framför ögonen, det tycker jag är både kul och skönt.

Mitt solklara mål är ett luddigt mål: att komma i form.

 

 

Det är uppdelat i två mindre luddiga, högst mätbara mål; att orka springa en mil samt att få plattare mage (från 90 cm runt om, till 83 cm).

Deadline: 1 juli 2015.

Belöning om målet uppnåtts: bokning till Amelias oktoberresa! 

 

Det finns en brasklapp, och det skulle vara att någon professionell inom området skulle tala om för mig att jag inte kan träna inop magmusklerna dit jag vill (på utsatt tid). Leila sa att hon haft distas som det heter (betydande separation av de inre magmusklerna pga tajta förlossningar) och att hon fick ihop dem, en bit. Att hon har superplatt mage beror tyvärr på att hon haft cancer i magen och fått operera. Jag vill och tänker tro att mitt magmål är realistiskt, men om jag inte märker resultat om ett par månader och rådfrågar någon som svarar att det faktiskt inte går, kommer jag ändra mitt mål till att "bara" klara att springa en mil, för att få boka på mig till resan. (Min belöning förutsätter att Per är med på noterna, men han är ju så snäll så det tror jag att han är! Ska ta upp ämnet vid tillfälle..!)