barnbullarochrocknroll.blogg.se

Halv sju kommer bussen som kör oss till flygplatsen så nu är det njuta in i det sista som gäller. 

Cecilias discodans härom dagen är en av de roligaste stunderna (och ett av de 16 träningspass det blivit) den här veckan. 

Men den bästa stunden var i torsdags när vi sprang ner i havet och kastade oss i det varma, liksom lena, havet, efter att ha sprungit en mil! 

Jag satte upp mig rätt tidigt på den listan men när torsdagen kom, gruvade jag mig något vansinnigt för det och kände verkligen inte för det. Jag strök mig och skrev mitt namn på andra sidan av listan, för power walk. 

På så sätt blev torsdagen en bra dag med afrodans på stranden och softande vid poolhäng. Noll uppladdning för att springa en mil i stekande sol med andra ord.

Men när vi stod där och "loppet" skulle starta, tänkte jag plötsligt "Varför ska jag bestämma mig för att jag inte klarar detta innan jag ens har försökt?"

Så jag sprang! Eller, lunkade är nog mer rätt benämning. Efter 1 km var det ett kort stopp liksom vid 2,5 och 5 där de spelade musik och vi fick vatten och nötter. Utöver de stoppen gick jag inte ett steg fram till 7,5 km-stoppet!

Den sista sträckan blev det några gånger att jag gick en kort sträcka, men då var jag tvungen att springa snabbare för att komma ifatt den första klungan som sprang efter Leila, som sprang först. 

När det var 50-100 m kvar till mål, fick jag nya krafter och sprang så fort jag kunde, det var helt underbart!

Jag är glad att jag hade solbrillor för tårarna vällde fram. 

Sen av med skorna och ner i havet!