barnbullarochrocknroll.blogg.se

Det här kan nog bli ett lite spretigt inlägg, för känslorna är liksom lite "all over the place" som vår käre Prins Daniel så gulligt uttryckte det (nej, jag har inte gått och blivit på smällen igen, och nej, inga bröllopsklockor klämtar)!

 

Jag har haft ont i munnen med omnejd sedan i måndags, stundtals har jag känt att jag håller på att bli tokig, och jag har hört mig själv gorma åt barnen utan att kunna hejda mig. Jag har kunnat tänka att jag kommer minnas dessa utbrott, och skämmas för dem för resten av mitt liv, men ändå inte kunnat besinna mig! Otäckt vad smärta kan göra med en. Jag har funderat en hel del på hur mycket små barn minns, och ännu mer på hur de präglas av hårda ord i alltför vass ton. En vuxen människa som tornar upp sig framför ett barn, en vuxen som är arg och (i Nellys fall) skäller, det måste ju vara...skräckinjagande! Usch usch usch! (vad som händer, imorgon ska jag inte tappa humöret, älskade älskade barn, jag lovar!)

 

Samtidigt har det varit en fantastisk vecka! Det har inte hänt något speciellt, men de senaste dagarna har bäddats in i en känsla av harmoni! Finns det någon bättre känsla?!

Det låter inte klokt, men det känns som om jag älskar Julia och Linn mer och mer för varje dag, det känns som om jag är lika beroende av dem som jag är av Nelly! Jag ser Linn, hon ser mig, jag ser Julia, hon ser mig. Vardagen fungerar! Vi har kommit dit nu (tack vare Pernilla så klart)! Jag hinner leka med, prata med, pussa på och ÄGNA mig känslomässigt åt både Julia och Linn, mycket mer än jag hunnit/orkat innan. Och jag hinner liksom...känna mer! Känna efter mer. Och då sköljer den enorma kärleken för dessa små tjejer över mig, precis som kärleken för Nelly gjort och gör. Jag är stenhårt beroende av Nelly, hon är en del av mig och jag är inte hel utan henne. Ta henne ifrån mig och jag dör. Jag dör. PRECIS så känner jag för Linn. Och PRECIS så känner jag för Julia. Det är en lycka att få uppleva dessa starka känslor, och utmanas av det faktum att man trots denna kärlek kan bli så irriterad och provocerad så man nästan går av på mitten!

 

Dessutom blir jag lycklig varje gång jag tänker på att vi är 5-6 tjejer som ska göra NY om bara en månad, den bilden plockar jag fram så fort det...behövs! Snart är en annan grym resa bokad också, jag blir lika glad av den tanken!

 

Som om detta inte vore nog, har jag ännu en gång blivit påmind om att det finns en person som kan det där med villkorslös kärlek. På riktigt! 100 %! Nej, det handlar inte om min Per (inte denna gång!). Jag ska inte säga att jag är expert på vad villkorslös kärlek är, men min egen lilla tolkning är något i stil med att man gör saker för andra, utan att förvänta sig något tillbaka. Åtminstone är det den sortens villkorslösa kärlek som jag tycker är...utmanande! Om jag till exempel har ansträngt mig och gjort något jag vet gör någon glad, så vill jag gärna att den personen visar/säger det! I alla fall så småningom, om jag fortsätter att göra det (annars kommer jag nog inte att fortsätta göra det!).

 

Det var längesedan jag, under ett samtal om villkorslös kärlek, sa till Per att min mamma ger just det! 

Det finns så många exempel på detta, men jag ska bara nämna det jag märkte idag. När jag skulle hänga upp en av Nellys jackor, märkte jag att mamma sytt i en hake att hänga den i. Och då kom jag på att Nelly har flera jackor som av någon anledning inte haft någon hake att hänga dem i från början, men där mamma korrigerat den saken när hon har fått tillfälle. Aldrig har hon nämnt det, hon har bara sett att jackan inte har någon hake och löst problemet. Jag tror inte hon reagerat på att jag inte ens tackat för hjälpen. 

 

Om jag började med att beskriva vilken taskig morsa jag ibland känner mig som, kan jag ju avsluta med att jag känner att jag är bra ibland också! Framför allt nu när jag börjat läsa "Felicia försvann" av Felicia Feldt, dottern till "barnuppfostringsexperten"(???) Anna Wahlgren. Herregud. Fylla, sexuella övergrepp, våld, nya män med jämna mellanrum... Många hemskheter nämns, men det är en helt annan grej som fastnat i mina tankar just nu.

Felicia beskriver sig som en skyltdocka åt sin mamma. "...Sätt inte ut barnen i skylten med namn och fotografi. Inte på Facebook, inte i bloggen, inte någon annanstans. Klä dem, men inte i betraktarens kläder. Det tar lång tid att laga skyltdockor."

 

Gör jag som fel som skriver om och lägger ut foton på mina barn? Skapar jag bilder av dem som de ska leva upp till? Jag ser ju det här som någon slags harmlös dagbok, ingenting annat...

Fast kanske är det att ta i, att oroa sig även för detta? Jag menar, jag tycker inte att jag är så särskilt lik Anna Wahlgren, då kanske det är lugnt att blogga om sina ungar? Det kanske är i smeten med allt annat, som det blir fel? Eller? Jag vet inte. Jag får väl läsa på om detta också :)

Tills dess jag vet bättre, här kommer två bilder på mina tvillingar (jag har blivit SÅ mycker mer positiv inställd till det faktum att jag har tvillingar, det märks bland annat på hur jag klär dem...!)

Och så en bild på favoritljusstakarna jag fick av mamma och pappa, och blommorna jag fick av Per!