Men
Har sagt det förr och säger det igen: vad är grejen med hosta? Sååå meningslöst!
Nu ligger jag och lyssnar till mina tre sockertoppar som hostar i kör, och jag kan inte göra ett skit åt det. Hostmedecinen på Apoteket är ren bluff, på riktigt. De säljer vätska som inte hjälper ett dugg, enligt flera läkare jag pratat med.
Fast vad är hosta jämfört med att tvingas uppleva att ens barn spyr upp sina slemhinnor, gång på gång, pga cancer? Blev ruggigt illa berörd av en länk på Facebook idag, där en familj vars fyraåring fått, överlevt och återigen drabbats av cancer, men blivit utförsäkrad eller vad det heter från försäkringskassan.
För att inte tala om hur otroligt ont det gjorde i mig när jag läste om båtflyktingkatastrofen härom veckan. Offren har tydligen varit så sjukt ihoppackade så det går inte att fatta att man kan ha hjärta att trycka in så många. Hur man förstått det? För att man var tvungen att med våld bända isär lik från varann. Jag kände så starkt för det jag läste, nästan så jag kunde känna lukten av alla dessa livrädda, människor transporterade som kadaver på väg till slakt. Trångt, mörkt, med desperationen som en våt filt i det smutsiga lastrummet.
Jag såg framför mig dessa människor som på något sätt lyckats få ihop de vansinniga summor som krävs för att få en chans att korsa medelhavet i förhoppningen om ett bättre liv åt sina barn. De stiger på en redan fullpackad båt, folk skriker åt dem att slänga bort mat och vatten de tagit med sig; det får inte plats. De trycks ihop, deras små barn trycks ihop. Inte en chans att få tröst i mammas eller pappas famn på flera timmar, timmar som blir dagar.
Vanmakten i att som mamma utsätta sina barn för denna vidriga resa utan mat och vatten, den desperata viljan att motivera detta med att det bli bättre. Livet blir bättre bara vi kommer fram. Men det gör de inte. Så många föräldrar som innan de själva drunknar, svälter ihjäl, kläms ihjäl, insjuknar och dör, tvingas uppleva hur deras små barn dör ifrån dem, kanske på deras arm av svält, kanske någonstans på golvet, ihjälptrampad av hysteriska människor... Sorgen de inte kan bearbeta, paniken som inte får komma när första barnet dör, när andra barnet dör. Men som kommer då polisen upptäcker smugglarna som kastar all navigeringsmekanik i havet för att inte synas på radar, och därmed slutar kunna navigera båten, går på grund eller vad som helst och tar livet av alla hundratals människor.
Den tid det tar från det att människorna förstår att de kommer drunkna till att de andats sina sista andetag, jag önskar jag kunde styra bort mina tankar och inte bli så berörd av det jag läser. Jag kan inte sluta tänka på det. När man förstår att man ska dö, och att denna helvetiska resa med allt vad den inneburit har varit totalt onödig, ja då vill man nog bara dö.
Och så finns det folk i vår skyddade verkstad till land som tycker att vi inte borde ta emot flyktingar. Som tror att människor vill komma hit och sko sig på oss. Har det aldrig slagit dem att de flyr FRÅN något? De hade inte turen att födas på den jordplätten som kallas Sverige, men många av oss som hade det verkar tro att andra människor VALT att födas i extremt fattiga länder, eller i länder där det sociala skyddsnätet är noll. Suck. Och gonatt.
