Torsdag 1 november
"Du ser rätt risig ut, du!"
Doktorns dom klockan 10 imorse. Jo tack, och då är det ingenting jämfört med hur jag känner mig, kära doktorn.
Jag har redan beklagat mig över de åkommor jag dragit på mig. Men det som gör mig ledsen och faktiskt rädd, det är smärtan i ryggen. Per bokade en tid till mig på Ryggakuten, och så j-a ont det gjorde att köra den kvarten hemifrån in till stan i eftermiddags... Då hade jag alla gånger hellre fött barn igen. (Eller snarare, gjort 90 % av värkarbetet hemma, som med Nelly. Väl på BB var hon ju ute efter 9 minuter.)
Nelly sover i Åsa till lördag, och grymma Pernilla föreslog att jag skulle checka in på hotell, och att hon sover hos oss inatt. Sagt och gjort!
Efter kotknäckningen tog jag en av naprapaten beordrad promenad, den ledde mig in på NK, D.O och en, för mig, liten ny sminkaffär, Zoya. Där hittade jag äntligen nagellacket jag suktat efter hos min frisör, men som alltid varit slut. Matt, svart! Det borde ju vara ett grymt vardagslack (nu lät det som om jag brukar måla naglarna till vardags, men ikväll låtsas jag det!).
Sen var det dags för en kaffe på Espresso House. I kön träffade jag en gammal kollega från Eniro, Anna-Lena. Hon är en sån där frisk fläkt som alltid ser bra, osminkad, ut, och alltid är glad, men inte käck! Tjejen i kassan fattade noll när jag ville ha min vanliga grova scones med smör och ost till latten. Hon rådfrågade sin kollega om det gick att ordna och ögonbryn hit och ögonbryn dit.
"Har jag missat någonting?" undrade jag tillslut och kastade ett öga på sconeshyllan, och ser inte alls de goda sconesen jag alltid tar, utan "Bran..."-någonting, och då fattar jag! Jag är inte på Espresso House, utan på Condecco! Eh sorry, my mistake!
Sen checkade jag in på gulliga Hotell Flora och efter bara ett par minuter på rummet ringde ett okänt nummer. Jag tänkte att det är nog ägaren till bilen som jag lämnade en lapp på igår, efter att Nelly slagit upp passagerardörren i hans förardörr och lämnat ett litet märke.
Men nehepp! Det var en herre som just hittat mitt MasterCard, i parkeringsautomaten! Jag har alltid undrat varför mamma och pappa fick för sig att stava mitt namn "Liselothe", och nu äntligen kom svaret! Herren hade ringt nummerupplysningen och en endaste Liselothe med sådan stavning fanns i Svea rike! (Fast egentligen kom ju svaret för ett par år sedan då jag frågade pappa som helt enkelt sa: "Du var unik då!")
Det var bara att linka in (ja, ryggen gör fortfarande förbenat ont) på Kanold choklad som så lägligt ligger bredvid hotellet, välja ut ett gäng praliner "som passar en herre!" och byta lite choklad mot mitt lilla kort!
Trots mockaskor i regn, blev det en liten promenad till. Jag blev glad när jag såg att Kålle &Ada fortfarande finns. Och desto gladare blev jag när jag klivit in och hör att lilla docksöta nippertippan bakom kassan spelar... Lundells nya!
Om dagens ungdom lyssnar på Uffe, då finns det hopp! Min rygg kommer att bli bra! Pers rygg kommer att bli bra! Alla grottmänniskor världen över kommer stanna i steget, klia sig i huvudet, le lite generat och sluta kriga! (och vi kommer få tag i biljetter till Lundells spelning på Konserthuset i november!)
Efter ett litet besök på Artilleriet där jag blev blixtkär i en bläckfisk-ljusstake (!?) (den lockade på hårdrockaren inom mig tror jag) tog jag en singelmiddag på Mediterraneo, sen bums i säng på hotellet.
Jag hade laddat upp med lite goa tidningar och nya geisha som så lägligt var en del av innehållet i månadens Glossy box.
Glassen är uppäten, skvallertidningen läst från pärm till pärm, Ipren är tagen liksom morfinhostmedicinen (dubbel dos för säkerhets skull), benövningarna gjorda och jag är trött, hostar och har ont... Så nu är det tack å go'natt!
