Lite vemodigt är det allt...
Usch!
Nu känner jag mig vemodig, precis som jag kände förra sommaren när Nelly och jag var ensamma kvar på Mellangatan i Visby efter midsommarhelgen.
Jag är i sovrummet, och har fönstret öppet ut mot den fina sensommarkvällen, syrsorna spelar och jag hör sorl från grannar på andra sidan ängen. Det mörknar fort och jag kan inte sluta luta mig ut och andas in kvällen, jag kan inte få nog.
Det har varit en varm sommardag, men kvällen är inte ljummen. Sommaren går mot sitt slut, denna sommar som inte varit den mest somriga precis. I förrgår var Nelly och jag på stranden och lekte och badade lite. Det var en riktigt varm sommardag, men det känns så overkligt att värmen kommer först nu, i mitten på augusti!
Varför känner jag vemod ikväll? För att jag sover häruppe och Per därnere? För att sömn, eller brist på sömn, nästintill styr våra liv? För att vi, med sovande småbarn i huset, inte kan ta oss friheten att ta en kvällspromenad och bara känna sensommarens dofter? Jag får nästan panik! Jag måste ut! Jag måste fånga känslan av lummig sommarkväll och spara den till långa vintern. Men jag kan inte gå ut. Visst, jag satt i trädgården för en stund sedan, men jag kan inte ta en kvällspromenad ner till havet.
Jag avgudar mina barn och jag skulle inte vilja vara någon annanstans i livet än där jag är.
Men det går inte att komma ifrån. Friheten att göra det man vill när man vill, den ryms inte i småbarnslivet. Och ibland, som nu, blir det så påtagligt att det gör ont i mig.
Det är väl därför det är så intensivt under småbarnsåren, för att man inte skall hinna eller orka reflektera över petitesser som frihet!
Det är nog inte värre än att det känns lite vemodigt att sommaren lider mot sitt slut (och då gillar jag ändå hösten). Även om det just nu är varmt, så försvinner ju sommarkänslan när dagis och skolan öppnar. Jejeje, dags att sova!
