När jag hör föräldrar säga så här till sina barn då knyter det sig i min mage. Mitt hjärta börjar slå mer intensivt och jag vill rusa fram till barnet och omfamna det. Det som gör ondast är nog att jag djupt inom mig känner att jag själv har sagt dessa ord även om jag nu lyckas förtränga när jag kan ha gjort det.

Varför säger vi så här? Jag tror att vi gör det därför vi vet hur gärna barnen vill vara i samhörighet med oss så då hotar vi med det värsta. Att vi ska lämna dem. Då tänker vi att de ändå borde komma med. Det är en metod precis som tex time-out. Att skilja en person från gruppen är det mest effektiva sättet att få personen att göra som vi vill. Det handlar om att isolera, ignorera och vända ryggen till. Den metod som utlöser barnets största rädsla-rädslan att bli övergiven. Jag tror inte vi tänker på vad vi då utsätter barnet för. Att vi när vi bryter kontakten eller hotar att bryta den äventyrar den trygghet som vår relation har skapat. Vi berättar för vårt barn att de inte är viktiga för oss. Att vi kan klara oss utan det. Att vi skulle kunna välja att lämna kvar barnet för att själva kunna fortsätta med det vi vill. Det barnet skulle kunna känna är att det inte är värdefullt i alla fall inte när det är eller gör på det sätt som det just nu är eller gör. 

Det här får mig att tänka på vuxenrelationer. Undrar hur många vuxna som lever i destruktiva förhållanden därför att de känner att det är bättre än att vara ensam. Att de gör vad som helst för att inte bli lämnad. Att de gör vad som helst för att fortfarande har samhörighet med den andra.

Det här skrämmer mig att vi i våra viktigaste relationer använder hot som äventyrar den viktiga anknytningen. Jag skulle vilja att vi i alla lägen väljer att använda samhörighet istället för separation som lösning. Att vi väljer att intresserat se situationen från barnets sida. Att vi gissar och bekräftar den känsla och det behov som barnet har. Att vi väljer att ärligt berätta om vår känsla och vårt behov och att vi tillsammans med barnet försöker komma fram till en lösning som tillgodoser både barnets och förälderns behov. Att vi tydligt uttrycker hur gärna vi vill ha barnet med oss och att vi inte kommer att lämna deras sida. Att de är värda att vara med och att inget kan få mig att lämna dem ensamma.

Jag har ju den senaste tiden skrivit några inlägg som skulle kunna kopplas till det här inlägget. Jag tänker på inläggen om att tro barnet om gott, del 1 och 2. Jag tänker på betydelsen av anknytningsdansen för att vi ska bygga den där speciella relationen som håller livet ut. Jag tänker på inlägget om att skicka in barnet på rummet.

När det gäller time-out som är en metod som just spelar på barns rädsla av att bli avvisad från gemenskapen så brukar jag tänka på om min man inte gillade mitt sätt att kommunicera mina känslor och behov. Om min man då skulle säga åt mig att sätta mig på en stol i 43 minuter (eftersom jag är 43 år) Vad skulle jag känna och uppleva då? Hur skulle min relation till min man berikas av detta?

Som de flesta andra straffen tror jag att den behandlingen väcker vrede och förvirring. Det skulle ta ifrån mig min värdighet. Det skulle kännas som om han inte älskade mig om jag inte var som han önskade. Jag skulle med tiden undvika att försöka uttrycka vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar för att mitt behov av kärlek och gemenskap skulle bli tillgodosett. Plötsligt en dag skulle jag vakna upp och inse att den kärlek och gemenskap som inte tillåter att jag är jag inte är mycket värd. Skillnaden mellan mig och ett barn är att jag är vuxen och kan välja att ta ansvar över mitt eget liv och lämna min man. Ett barn är fullständigt beroende av sina föräldrar.

Det är viktigt att ha i åtanke att allt vi människor gör, gör vi för att tillgodose våra behov. När våra behov är tillgodosedda då vill vi samarbeta. Dvs när barn gör det de gör så är det ett behov som behöver tillgodoses. Med time-out finns stor risk att vi inte tillgodoser det behov barnet försökte tillgodose och mycket går förlorat. Vi missar möjligheten att lära känna vårt unika barn och vårt barn missar möjligheten att lära känna dennes unika förälder. Att utvecklas tillsammans, lära känna varandra, hitta gemensamma lösningar är en gåva som vi ska vara rädda om.