barnbullarochrocknroll.blogg.se

Jag är så sjukt blödig! Eller vad sägs om det här; tårögd flera gånger under Pippi på Lisebergsteatern?! Eller nu, under magiska "Mamma Mia"-filmen, när mamman har svårt att acceptera att dottern börjar bli stor. "Schoolbag in hand..." från låten "Slipping through my fingers"

 

Och jag känner en konstig känsla sprida sig i kroppen, någon slags nedstämdhet när jag tänker på att Nelly, Julia och Linn ska bli stora, oberoende och, Gud förbjude, flytta ifrån mig (om en sisådär 15-20 år!)! Stress blandat med generad lycka över att jag haft sån overklig tur att ha fått dem, och får vara med dem och se dem utvecklas och upptäcka världen, varje dag. Lyckan köper jag, men är det klassat som normalt att ha en treåring och två ettåringar, och redan bli lite ledsen av tanken att de ska "lämna" mig? 

Sådana här tankar dyker (konstigt nog) bara upp när de sover..! 

 

Idag tog Per barnen och åkte hemifrån vid 11, och kom inte hem förrän vid 16. Då hade mamma mött upp och hämtat Nelly och hon sover i Åsa i natt. Jag fick packat det mesta av barnens grejer inför resan på onsdag, och när Per kom hem, åkte granen ut.

 

Linn gör supersnabba framsteg och går mer och mer stabilt för varje timme, hon är så lycklig! Och jag med! Den klängiga, missnöjda, frustrerade tjejen från i julas är som bortblåst (peppar peppar), nu bor här två ettåringar som skrattar högt och applåderar sig själva över alla framsteg de gör och euforin över att, på egna ben, upptäcka omvärlden går inte att ta miste på. 

 

 

Om jag bara skulle minnas en enda av alla roliga/underbara grejer Nelly sagt under 2012, skulle det bli det hon helt spontant sa bara härom dagen: "Mamma, tack för att du tar hand om oss!" Jag kommer minnas det i resten av mitt liv, och när jag börjar bli irriterad på henne (som den gränstänjande 3-åring hon är), försöker jag komma ihåg hur det kändes när hon sa den där meningen, och tänka på hur utsatta, värnlösa, ofria, barn är. De är helt i våra, vuxnas, händer! De har inget val annat än att leva med våra tankar och åsikter om hur vår familj, deras tillvaro, ska fungera. Och hur dessa tankar och åsikter, grundat på allt ifrån egna erfarenheter till inspiration från vänner, böcker mm, yttrar sig och formar vardagen, deras liv.

Nä, nu måste jag verkligen sova, annars kommer jag grubbla ihjäl mig på det här ansvaret vi har att förbereda våra barn inför livet, så kärleksfullt och pedagogiskt och "rätt" som möjligt!