En första gång för allt
Inatt drömde jag för första gången att P träffat någon ny. Hon var betydligt äldre än jag (!), och hade två sådana där kringelflätor på båda sidor av huvudet...
Per skulle ha 45-årsfest och alla utom jag var bjudna.
Det var ingen rolig dröm!
Den där känslan
När den rätt så nyvunna vännen lämnar rummet men ändå hör vad man säger och kommenterar, som om liksom "hallå där, jag är här och jag hör och kan inte låta bli att lägga mig i, för jag bryr mig om dig!", den känslan!
När vi inför de andra beter oss liiiite grann som ett gift gammalt par, eller som ett par som varit ihop i tio år, när vi har ett "vi", lite väl internt men what the fuck, det liknar kärlek och det är så nice så spela roll liksom!
Då mår man!
”En jobbig månad”?!
Det kan väl bara inte vara möjligt att separera efter en jobbig månad??
Antingen ger de upp jävlxxt lätt eller så är det bara AB som tagit något ur sin kontext, det är ju betydligt mer troligt.
Svenskans vackraste ord?
Vänskap, så klart!
Ibland när jag tänker på er mina vänner börjar hjärtat rusa och jag känner ett stresspåslag:
Tänk om jag inte jobbat extra på Onoff?
Tänk om jag inte pluggat i Skövde?
Tänk om jag valt Aranäs istället för Lindälv?
Eller barnen gått på ett annat dagis, eller en annan skola?
Då hade jag inte träffat er som finns runt mig, alltid, outtröttligt, självklart.
Ni som tar emot när jag faller och som varsamt puttar mig framåt när det behövs.
Ni som tycker om mig som jag är, år efter år efter år.
Jag sa det till några av er på min 40-årsfest men säger det igen: det är ni som är grejen!
Det är ni som är den trygga, stabila ramen kring tillvaron och det är ni som är den färgglada, sprudlande konfettin inuti. Allt vill jag ha och allt får jag.
Jag får och får ge.
Förtroenden, oro, rädsla, sorg, tårar, uppgivenhet, förhoppningar, önskningar, glädje, lycka, skratt, eufori...
På Pers och min första dejt lyssnade vi på Lundell och kollade på Sex and the city-avsnitt. Kärlek och vänskap. Det var bästa tänkbara. Sedan följde verkligen en tid av eufori, men det är en annan historia!
Intressant!
Delar med mig av vad jag läste och fastnade för i SvD.
Från och med nu ska jag inte ha mobilen på bordet!
Womance!
Jag vet inte hur definitionen av "Bromance" lyder, men om det är något i stil med att två killar blir vänner på äldre dar, alltså utvecklar en innerlig vänskap, som gör en lycklig inombords, nästan lite som en förälskelse, så tycker jag att
ordet "Womance" kan få vara den tjejiga motsvarigheten!
Jag vet ju inte om mina känslor är besvarade, men jag har en riktigt go känsla i kroppen, att det skulle kunna vara lite så!
När vi lägger på efter lååånga telefonsamtal, blir jag full av energi och börjar genast dammsuga eller tvätta fönster, glatt nynnande!
Första juli idag och det vackra vädret från maj och juni bara fortsätter, det är helt makalöst underbart.
Det är konstigt
Kvällarna med underbara kompisar bara fortsätter. Dessa magiska, historiska sommarkvällar, ikväll i en helt annan konstellation hemma i Hovås än de senaste kvällarna i Visby och innan dess hit och innan dess dit...
Hela hjärtat som fylls av ömhet för er mina fina väninnor, som ni berikar och förgyller mitt liv....
Insikten att detta att ha er, det är grejen och det betyder om inte allt, så näst intill.
Och ändå, konstigt nog (eller?) så dyker hugget i hjärtat upp, en sisådär kvart över fyra på morgonen, tanken på honom och det vi hade och utmaningen att softa genom nuet och gilla läget och allt har en mening och bla bla bla...
Vad är det som är konstigt, egentligen?
Jo det där med att det går att känna lycka och sorg, precis samtidigt.
Lycka. Sorg. Samtidigt.... Det är bra konstigt.
Idag
Alltså dagen före midsommarafton, för 10 år sedan, påbörjades en vacker kärlekssaga. Skit samma hur status är i skrivande stund, vacker var den, oavsett.
Och inget minns jag mer än insikten: shit, här har vi en snubbe som har b r a musiksmak...! Bra musiksmak = bra snubbe.
Ikväll, 10 år senare, sommar jag återigen på Mollösund, utan sagans huvudperson men med våra tre döttrar och all kärlek de ger och får, och kärleken mellan övriga här. Och jag vet att jag är lyckligt lottad. Precis som Stefan Andersson sjunger om
en av fångarna; minnena kan ingen ta ifrån mig.
Ikväll minns jag midsommar för 10 år sedan. Vilken kärlek jag fått uppleva...! Det kan ingen ta ifrån mig. Lyckligt lottad är jag.
Seriöst!
Jag tror banne mig att jag lyckats med något omöjligt!
Jag tror att jag har köpt Minecraft (eller, det
v e t jag att jag gjort för härliga 250 kr (!)), laddat ner det till min Mac OCH lyckats adda "Lucky Islands" som man tydligen spelar online med tusentals andra...!
Detta har Nelly önskat ett tag och my god, hon kommer avguda mig när hon får reda på att jag löste det!!
Jag är bäst...!
Genuint tacksam!
Åh vad jag ä l s k a r att umgås med människor som söker det genuina!
I söndags kom en väninna förbi spontant och det blev ett par timmars samtal om livet i eftermiddagssolen på balkongen.
Igår hade jag två andra väninnor och mina tre guldklimpar på tjejmiddag och idag har JNL och jag hängt hela dagen med två andra väninnor och deras döttrar, och mellan ponnyridning och korv och bröd-ätande delades många tankar om relationer
och psykisk ohälsa och annat givande.
Man kanske inte löser några världsproblem men det blir sannerligen lättare att hantera dem med den energin man får av varandra.
Jag är tacksam för en riktigt fin Valborg och en lika mysig start på maj.
Å så har jag fyllt en släpkärra med otympliga grejer till återvinningen, gödslat gräsmattan och fått igång gräsklipparen, lärt mig hur man får bort barnlåset på induktionshällen (som jag råkat få igång), gjort min första brunsås som barnen älskade samt
ikväll för första gången rullat mina egna köttbullar! Och jag hade förkläde när jag stekte köttbullarna, bara en sådan sak!
God morgon världen
Aviciis död är en tragedi och jag kan inte sluta vara ledsen över det!
Det blir hans superhits hela dagen, som allt möjligt men mest som uppladdning inför dagens 40-årsgalej!
En ovanligt tyst och lugn frukost först och främst.
Pappa-vecka, bebis och Avicii
20 april 2018.
Jaha, då är man en av de som använder sig av uttrycket "pappa-vecka". Bindestreck får det bli, alltför intimt annars.
Första dagen på första veckan utan barnen som logisk följd av separationen, hard core.
Jag hade fått en ledsen snap av Nelly, min stora fina Nelly som undrar hur vi gör med husen om vi skulle vilja bli ihop igen...
Ett underbart besked nådde mig när jag låg i soffan och tittade på film och drack te, och ett väldigt ledsamt.
En av de finaste människor jag känner väntar en liten bebis! Det är världsklass!
Och så det sorgliga beskedet att vårt underbarn till världsstjärna Avicii hittats död idag, väldigt väldigt ledsamt.
Dokumentären om honom som Daniel och jag såg på bio var tragisk, vilket hårt liv han levde.
Hans plötsliga död berör mig djupt, det känns overkligt.
Om en vecka fortsätter Nelly och jag med en av mina absoluta favoritböcker från min barndom; Agnes Cecilia. Jag vet inte hur många gånger jag läste den boken.
Vissa kvällar
Är det svårare än andra att intala sig att allt kommer att bli bra. För alla. För Nelly. Fascinerande ändå att övertygelsen kan fluktuera så, från ett härligt pirr i magen till en oro tung som en tjock, våt filt.
Cool? Nje...
Blev lite generad hos tandläkaren i eftermiddags när jag insåg att man (jag) blir lite stolt när hon förvånat påpekar att jag verkar väldigt smärttålig och kallar mig cool..!
Alltså, man får inga klistermärken som när man var barn, men "berömmet" att man klarar smärta är ju lite motsvarade.
Nu är jag dock inte så cool, hela huvudet värker pga den där visdomstanden som numer är ett minne blott.
Nyopererad!
Igår opererades jag av den, har jag förstått, väl erkända Claes Lauritzen på Akademikliniken.
Han sprättade upp mig från höft till höft och sydde ihop mina magmuskler samt gjorde en ny navel. Mitt syfte med den här operationen var delvis medicinsk, delvis kosmetisk.
Men det visade sig att jag var trasigare där inne än vi trott.
Dels hade jag ett bråck över naveln, en delning av magmusklerna, på så mycket som 6 cm. De flesta har 0 cm. De som kommer till Claes har oftast 2-3 cm.
Dessutom hade vävnaderna på sidorna av min mage trasats sönder, så den här mannen som opererat hur många som helst under alla sina år, fick nu se och göra något han aldrig gjort förut!
Han var väldigt glad att jag kom till honom med detta, och jag är väldigt glad att jag fått hjälp av den bästa i branschen. Att stöta på något man inte sett tidigare kräver ju ett visst självförtroende.
Man kan knappt öppna en Mama-tidning utan att läsa att vi kvinnor med GLÄDJE ska titta på våra, efter barnafödande, sargade magar och påminnas om det fantastiska i att vi fått barn! Vissa får "tigerränder", vissa putmage, vissa överflödig hud... men det är minsann påminnelser om att man fött barn. Annars kan man ju titta på sina barn för att bli påmind, menar jag?
Diskussionen är fin, såklart, man ska fokusera på det viktiga i livet och inte snöa in på det ytliga osv. Men min putmage dolde något väldigt trasigt därinne visade det sig. Något som hade märkts mer förr eller senare, genom större eller mindre komplikationer. Om diskussionen bara handlar om att vara tacksam alternativt fåfäng, riskerar många att lida i onödan.
Jag kanske skulle ta och skriva ett inlägg till Mama och lyfta detta?
